Hon trodde att jag var en spion – i Indien
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På en strand i Indien träffade jag en söt israeliska. Hon berättade om Israel, jag om Iran och vi skojade om det politiska tjafset mellan våra länder. Nyfiken ställde jag en massa frågor, bland annat om hennes tid i lumpen.
Exsoldat som hon var reagerade hon direkt på de frågorna. Jag skämtade och sa att jag var en iransk spion. Hon var med på noterna; mitt smeknamn blev snart Mr Meragel (spion på hebreiska).
Snart ägnade vi oss åt en ”föreningsakt” Israel och Iran emellan. Mitt bidrag till världsfreden, tänkte jag road.
Förening och förening, hon bad mig att inte bryta mot hennes religions regel: ”Judiska kvinnor får inte ha samlag med ickejudar.”
”Jag är omskuren, det blir kosher” försökte jag, förgäves.
Jag tyckte det var lite inkonsekvent att över huvud taget ha sex med en ickejude om det nu var fel att ha samlag med en sådan, men vem var jag att ifrågasätta Guds outgrundliga vägar?
Efter denna fredsceremoni präglad av interreligiös tolerans rökte jag medan hon tittade på min lilla digitalkamera (”spionkameran” som hon kallade den) vars kreditkorttunna design hon var imponerad av.
Plötsligt förändrades tonen i hennes röst: ”Nima, varför har du en massa bilder på militärflygplan?!”
Grejen var att en vecka tidigare, någonstans mellan Mormugao och Velsao Beach, hade jag helt otippat hittat indiska flottans flygmuseum. Flygintresserad som jag är tog jag en massa bilder av planen.
Nu såg jag i hennes oroade min de senaste dagarnas skämt om ”Nima den iranska spionen” besannas. Tio bilder är inget konstigt, men hur förklara fyrtio bilder? Indienturister ska ha bilder av kossor, inte MK-44-torpeder.
Mitt hejdlösa skratt och bedyrandet av pojkaktig flygfascination övertygade inte.
Det roliga är att när man anklagas för något så känner man sig skyldig, fast man inte är det. Man ser skyldig ut just för att man tänker: ”Se oskyldig ut, se oskyldig ut.”
En sekund tänkte jag att det vore roligt att säga: ”But sweetie, dessa är gamla 60-talsplan. Kolla, det där är en Sea Hawk, de användes i krigen mot Pakistan 1965 och 1971. År 1983 ersattes de av Sea Harrier-plan.”
Jag lät bli.
Slutligen fick jag henne att inse det absurda i en iransk spion som kartlägger israeler i Indien och fotograferar indiska plan. När jag lyckades zooma in en barnfamilj i bakgrunden av en bild skrattade hon skamset.
Krisen mellan Israel och Iran var löst och de diplomatiska relationerna återupptogs, med fler brobyggande ”fredsförhandlingar” som följd.
Ett år senare var jag på fest i Stockholm och utbytte resehistorier med en tjej som hade rest i Israel. Så berättar hon en ”sjuk historia” om ”en snubbe som hade massa bilder på militärflygplan i sin lilla kamera och hans dejt fick för sig att han var?…”
– Det var JAG! utbrast jag chockad.
Anekdoten hade färdats från den västindiska kusten till Israel och vidare, för att genom en svenska på besök i Tel Aviv slutligen återvända till mig i en trea på Gärdet!
Världen är bra liten.