Är det så att vi inte tror på sexualbrott?

Foto: COLOURBOX

“Alla ljuger”.

Han står framför en grågrön vägg och säger det tveklöst. På andra sidan, innanför teglet och försvaret, sitter världsstjärnan R Kelly anklagad på tio åtalspunkter för sexuella övergrepp. Han har överlämnat sig själv till polisen men advokaten, mannen framför väggen, säger det igen.

“Alla kvinnor ljuger”.

Vi har pratat mycket om det här och inte nog, att få tror på kvinnors berättelser när det gäller sexuella övergrepp. Men jag kan inte sluta tänka på att det handlar om någonting mer. Så jag ställer frågan rakt ut i sociala medier: ”Hur pratar killar om sexuella övergrepp?”. Det är bara tjejer som svarar, som att min tes i huvudet är rätt. Vi ska återkomma till den.

 

Majoriteten säger samma sak. Att killar inte pratar om det alls men om de gör det så skämtar de bort det. Som att det bara är ett påhitt.

Till slut tvingar jag fram ett svar ur en killkompis, frågar hur killar pratar om sexuella övergrepp när det gäller att bli, eller ha blivit, utsatta själva. Han säger att det inte är något man pratar om. För som kille ska du kunna försvara dig. Du är van att bli utpekad som förövaren, aldrig som offret. Det första är fortsatt sanning, enligt statistik från BRÅ är 98 procent av gärningsmännen just killar.

Jag får en notis på telefonen. En tonårstjej skriver:

“De tänker att begreppet är kopplat till tjejer. De är inte på något sätt rädda att det ska hända dem själva”.

Men, det gör det ju.

 

2015 öppnade Sveriges första akutmottagning för våldtagna killar. I höstas publicerade Sveriges radio en artikel om att andelen män som söker vård efter våldtäkt i Stockholm har ökat markant.

Telefonen blinkar till igen, en tjej skriver: “Jag kan inte ens komma ihåg att jag hört killar prata om att bli utsatta, någonsin. De har inga exempel så som vi tjejer har. Och blir någon anklagad så skyddar de dem.” Och jag tänker på den igen, tesen. Kanske handlar allt om mer än att vi inte vill tro på tjejerna.

För om killarna varken kan vara förövarna eller offren, vad gör det med synen på brottet?

Jag ser en intervju i en morgonsoffa där en kille berättar om hur han blev våldtagen av en pojkvän och den manliga programledaren böjer sig fram, säger: ”Du sa att du var rädd för att inte bli trodd? Man kanske blir mer trodd om man agerar omedelbart?”. Han slår ut med händerna i en frågande gest. “Eller?”.

Eller?

Vi är vana vid att berättaren är en tjej, den här gången är offret en kille – men resultatet är detsamma. Ett ifrågsättande av offret. Och jag kan inte sluta tänka på tesen i mitt huvud: Är det så att vi inte tror på sexualbrott överhuvudtaget?

Att vi inte tror på det oavsett morgonsoffor, dokumentärer om världsstjärnor eller brottsstatistik. I stället blir vi tryckta mot grågröna tegelväggar, av ifrågasättningar eller könsroller, och tänker att “alla ljuger” eller ”det händer inte mig”.

Så. Hur ska vi kunna hantera ett brott som å ena sidan inte existerar och andra sidan ingen tror på?

Kanske är det där vi borde agera, omedelbart.

På hela samhällets syn på våldtäkter och sexualbrott.

Oavsett vem offret är.

avFrida Söderlund

ARTIKELN HANDLAR OM