Frågan om barn ställs helt utan magkänsla
Det kommer en tid i varje kvinnas liv när hon inte längre bara är kvinna,
utan också blivande mamma. Oavsett om hon är gravid eller inte.
Omgivningens nyfikna blickar, närgångna kommentarer, menande ögonbryn när hon beställer in ramlösa
i stället för ett glas vin.
Är du sugen, hur tänker ni, när vill du, är det inte dags snart?
Plötsligt finns FRÅGAN.
Svaret borde få förvaras i ett privat rum. Trots det drar sig de flesta inte för att stövla rakt in.
I morgon har Victoria och Daniel varit gifta i ett år och sedan bröllopet är kronprinsessans mage ett utställningsföremål. Putar den? Buktar den? Är den dold under en empireskuren klänning? Ge oss ett tecken, för fan!
Monarkins hela existens går ut på att tronen ärvs. Från far till son, från far till dotter, från mor till son, från mor till dotter.
Linjen ska helst inte brytas. Risken finns förstås att den gör det. I motsats till vad många verkar tro är det inte möjligt för alla att få barn, i alla fall
inte på naturlig väg.
Mellan 10 och 15 procent av alla par drabbas av infertilitet. Språket blir kliniskt: skador på äggledarna, rubbningar i ägglossningen, störd spermiebildning, kromosomavvikelser, inflammationer, infektioner.
Ibland hittas ingen orsak. Bara en jävla massa frågetecken.
Och kanske en hel uppsjö potentiella dilemman för ett så konservativt och omodernt statsskick. Kan en kunglighet adoptera ett barn från
Indien? Anlita en surrogatmamma?
Insemineras? Betala IVF-behandlingar med apanage? Bara strunta i allt och lägga ner?
Jag har också, med nyfikna ögon, spanat in Victorias klädval sedan bröllopet. Jag har många gånger gett mig på folk i min närhet. (Är du sugen, hur tänker ni, när vill du, är det inte dags snart?) Stövlat in, utan att knacka på.
Sen, en dag, står man där själv, 33 år gammal, med vetskapen om att livet inte varar fullt lika länge som man en gång trodde. Att spekulera kring andras magar känns plötsligt som att sticka ett litet hål i sin egen.
Vi vet inte om Victoria ska ha barn. När det är dags.
Kanske ställer hon sig samma frågor som jag gör när jag tittar ner på min kropp i duschen:
Är jag en av dem som kan?
Eller måste jag slå nästa person som undrar på käften?