Ateisterna får gå på toa i fred

Min väns mamma dog.

Efter en jävlig kamp kippade hon efter sista andetaget med ­familjen samlad omkring sig. De satt och låg, en mänsklig krans, runt henne, klappade hennes kind, rörde vid ­hennes ben, höll i hennes händer när hon förintades. Nu är hålet efter henne ­oändligt. Det breder ut sig som universum expanderar.
Vi pratade om det, min vän och jag, hur obestigligt det känns att hantera det här ­definitiva. Det här eviga intet, som kommer finnas för all hennes framtid.

Trots att det inte sker i missilregn på helvetes­remsan Gaza utan i detta fall bara är en banal cancerdöd i ett högutvecklat lyxland och inte ens tillräckligt tidigt för att det ska räknas som ­tragedi, så är smärtan ogripbar. Alldeles för tung för ­någon att behöva gå igenom.

Min vän berättade att ­familjen höjt sina glas och skålat med mamman på ­hennes födelsedag i början av juli.

”Skål mamma”.

Att någon i familjen då ­utbrustit: ”Mamma är här med oss nu”.

Men min vän spelade bara en roll, skålade rakt ut i luften för de andras skull. Hon vet att hennes mamma inte kan se. Mamman är ­bara konstant borta.
Jag har alltid känt nästan ilsk avund för människor med en riktig tro, sa jag.

Varför kan inte vi andra också få vila i Guds händer och ändå på något sätt ­tillåtas se en fortsättning? Snikna bekräftelsesökande Gud om du finns!

Vi som dömts till ateismens obarmhärtiga klarsynthet (som vi tyvärr ser det) får ­lida varje förlust utan dämpning, öppna sår adderade till varandra. Lever vi länge får själen betala med att bli en schweizerost.

Tänk att få känna visshet om att ens älskade är på ett bra ställe, och vakar över en.

– Nej, fy fan, svarade min vän, med gråtsvullna ögonlock.

– Tänk dig att ha mamma svävandes över en, jämt, var man än är. När man krystar fram en bajskorv. När man fulonanerar så man rosslar, när man trycker i sig tröstätarchoklad ensam framför tv:n.

– Så fort jag snuddar vid tanken att hon kanske finns kvar och ser mig känner jag att jag måste röra mig graciöst och liksom visa mig lyckad genom lägenheten. Att ha osynlig stirrande närvaro oavbrutet, då får jag hellre munnen ihopsydd med ­rumpan på ­någon, som i den där skräck­­­filmen, ­Human centi­­pede.

avLisa Röstlund

ARTIKELN HANDLAR OM