Palmeåklagaren har satt sin heder på spel

Måste ha något riktigt tungt att visa upp

Åtal för Palmemordet kan vara väckt inom fem månader, utbrast upphetsade medier i går kväll.

Men med all sannolikhet är att det en död mördare som kommer att presenteras.

Jag var 22 år gammal då skotten på Sveavägen föll och slukade de första åren allt som skrevs i tidningarna om århundradets svenska brott.

Hans Holmér, länspolismästaren i Stockholm som snabbt utsåg sig själv till spaningsledare, var en ständig källa till besvikelse och släckta hopp. Han satt på presskonferenser och viftade med vapen, visade fantombilder, pratade metaforiskt om tunnlar och fyrar och utbrast i tid och otid att lösningen var nära.

Att chefsåklagare Krister Petersson 34 år senare säger att han tror att han kommer kunna presentera en lösning före sommaren har en helt annan tyngd än Holmérs vidlyftiga löften.

Petersson har varit med länge och är inte typen som babblar i onödan. Han har en meritlista som omfattar bland annat Lasermannen och Anna Lindhs mördare och vet vad som krävs för att åstadkomma fällande domar i fall som dels är polisiärt komplicerade, dels utreds under enormt tryck från tidningar, radio och tv.

Chefsåklagare Krister Petersson.

Något förbryllande är det att Petersson redan nu berättar att han antingen väcker åtal eller lägger ner Sveriges största brottsutredning alla kategorier före sommaren.

Om det rör sig om en misstänkt som ännu är i livet går det att se en förklaring. Mördaren eller mördarna ska stressas, förmås begå misstag, avslöja sig.

Men om gärningsmannen lever hade han vid det här laget suttit häktad. Petersson hade inte varit så här säker på sin sak i en intervju om bevisningen inte redan varit tillräcklig för ett frihetsberövande.

Att behöva skrämma fram skytten innebär i själva verket att indicierna är svaga, otillräckliga.

Återstår då alternativet att gärningsmannen har avlidit. En beskrivning som onekligen stämmer in på Christer Pettersson, den enda person som har dömts för mordet på Olof Palme.

Pettersson är å andra sidan också den ende som har friats för brottet och åklagaren har under de snart tre år han varit chef för Palmegruppen varit tydlig med att det spåret inte längre utreds.

Christer Pettersson utanför sin lägenhet i Rotebro efter frisläppandet 1989.

En död mördare kommer av lätt insedda skäl inte att åtalas. Krister Petersson kommer att lägga ner utredningen och i samband med det berätta vad han vet om skuldfrågan.

Det kommer att krävas starka papper. En lös teori med aldrig så fantasieggande interiörer duger inte. Allt mindre än övertygande bevisning kommer att vara otillräckligt. Inte efter att ha stuckit ut hakan så långt som Petersson har gjort.

Han är givetvis inte omedveten om detta. Han har satt sin åklagarheder på spel. Då måste han ha någonting riktigt tungt att visa upp.

I princip kommer det att ställas samma krav som om det hade begärts resning. Det vill säga någon form av bindande teknisk bevisning.

För att tala klarspråk: Sannolikt mordvapnet. Ett vapen som dessutom ska gå att binda till mördaren.

Ribban är med andra ord högt lagd. Men så måste det få vara. Ska en person pekas ut som skyldig till mordet på en statsminister så ska också indicierna vara riktigt tunga.

Den intressanta händelseutvecklingen i Palmeutredningen sedan i går kväll har naturligtvis lett till nya spekulationer.

Det har bland annat hävdats att bevisningen kan bestå av dna från Palme som har hittats på gärningsmannens kläder.

Det spår som Palmgruppen utrett mer än något annat de senaste åren är den så kallade Skandiamannen, som avled i juni 2000.

”Skandiamannen” har de senaste åren varit ett av polisens huvudspår i jakten på mördaren.

Men om det nu är han så räcker inte Palmes dna-bevisning särskilt långt. Mannen har nämligen i förhör sagt att han deltog i återupplivningsförsöket på Sveavägen.

Det gör spår från statsministern på mannens kläder värdelöst som så kallat konklusivt, det vill säga bindande, bevis.

Än vet vi inte mycket. Men jag känner mig förvissad om att Krister Petersson kommer att servera oss en övertygande berättelse om vem som mördade Olof Palme.

Det är, så många år efter att skotten på Sveavägen slutat eka, inte mindre än sensationellt.