Debatten kring ”Hotell Romantik” irriterar mig
Min farmor och farfar hade skilda sovrum. Det kändes självklart, eftersom de var så väldigt gamla och sällan visade varandra nån ömhet.
Min mormor och morfar delade inte heller säng, trots att deras kommunikation bara bestod av vänliga ord och små klappar.
Det är så det är att bli gammal, tänkte jag. Man sover ensam, utan några sexuella drifter. Och nattens mardrömmar tar man hand om själv.
1960-talets sexuella revolution nådde aldrig den generationen.
Sen hände det nåt, när Amelia Adamo kom först till Aftonbladet och sen tog sig vidare till veckotidningsbranschen: sex var inte längre ett privilegium för människor med slät hud – även oldies ligger!
I samma veva kom Viagra. Med sjumilakliv normaliserades medelålders sex.
”Hotell Romantik” är med andra ord inte så normbrytande som kultursidorna gör gällande. Det nya är att pensionärer dejtar i tv. Jag har inget emot det. Min kritik handlar om att programledarna har behandlat deltagarna som vore de barn.
Men det finns något annat också i debatten kring ”Hotell Romantik” som irriterar mig, och handlar om vår syn på åldrandet; att det ständigt beskrivs som en fas i livet som vi inte ska låtsas om eller ta riktigt på allvar.
När jag fyllde 50 för fem år sen, fick jag höra att ”50 är det nya 40”.
Nej, nej, nej. Mig lurar ingen: 50 är 50, med allt vad det innebär.
Att kapa ett eller ett par decennium – ”60 är det nya 50!”, ”80 är det nya 60!” – är säkert en befriande besvärjelse för många. Baksidan är att de där parollerna förstärker kravet att en lyckad människa ska vara sexuellt aktiv och attraktiv från puberteten, genom småbarnsåren, förbi klimakteriet och ända bort till krematoriet.
Det finns ett större tabu än gamlingar som gökar, och det är människor som aldrig gör det.
På 1990-talet var det fortfarande nytt och kittlande att läsa rubriker som ”Vi är 75 och har aldrig haft det så bra i sängen som nu”. Slapp lem och torra slemhinnor, inga problem, det kan man göra nåt åt. Elise, 69: Jag har aldrig känt mig så attraktiv som nu!
Och så vidare.
I dag skulle en riktigt modig tidningsrubrik låta ungefär så här: ”Jag har knullat färdigt och jag njuter av det.” Eller: ”Vi har inte legat med varandra på 20 år, men vi har det bra ihop i alla fall.”
Jag stänger av ”Hotell Romantik” och kliver in i farmors sovrum, det som föreföll så ensamt och övergivet när jag var barn. Jag minns överkastet med den stora dockan på, och att hon spred en vag doft av urin efter sju barnafödslar.
Kanske var det en vidunderlig känsla att få krypa ner i den där sängen, med en ålder som medgav rätten att äntligen få vara klar med nånting: jag befinner mig här nu och jag duger ändå.