Alla svenska författare borde fly från sig själva
Ni ödslar förstås inte tid på skvaller, men om ni gjorde det, skulle ni ha uppskattat veckan som gick. Låt mig, av rent antropologiska skäl, informera er.
Lena Anderssons Augustprisvinnande roman ”Egenmäktigt förfarande” innehåller en kvinnlig huvudperson på gränsen till kaninkokning och en manlig skitstövel, vid vilken den kvinnliga huvudpersonen är fixerad. Alla tog för givet att den kvinnliga huvudpersonen var Lena Andersson under taget namn. Och alla satte givetvis i gång att spekulera i vem skitstöveln var.
Boken hade inte funnits mer än en vecka i handeln, förrän jag hörde att skitstöveln var den blekbeige regissören Roy Andersson. Den uppgiften dök upp gång på gång.
Så, i förra veckan, trädde den manlige Andersson fram i veckomagasinet Fokus och bekräftade - kunde man ana lite stolthet? - att det var han som var skitstöveln. Knappt var det gjort förrän den kvinnliga Andersson lät meddela att den manlige Andersson misstog sig. Hon gjorde det dels i kulturprogrammet ”Babel”, dels i ett slags pressmeddelande:
”Hugo Rask är en fiktiv figur i en fiktiv bok, och hela poängen med fiktion är att det som sker, det sker mellan pärmarna och inte utanför dem.”
Håll med om att detta offentliga lilla gnabb bara gjorde skvallret än mer pikant. För naturligtvis tror ingen på Lena Andersson. Knappt hon själv, får man känslan av. Vilket leder till det jag skulle vilja få sagt.
Det verkligt underbara med att vara författare, skrev den brittiske författaren Howard Jacobsson i som ras, är att skrivandet tillåter en att fly från sig själv.
Läs igen. Att fly från sig själv. Motsatsen till att snöa in på sig själv. Att inte nödvändigtvis befolka sina romaner med lätt maskerade vänner och fiender. Att inte vara sin egen huvudperson. Att inte falla in i den moderna sjukan att varje roman måste vara en nyckelroman. Att inte förminska litteratur till just skvaller. Att hitta på.
Må vara att Lena Andersson i just detta fall inte har varit så bra på att ta till sig sitt eget pressmeddelande.
Jag önskar ändå att Sveriges författarförbund skrev ut det i ett pockande typsnitt och skickade det till samtliga medlemmar, med en uppmaning att hänga citatet över skrivbordet.
Strax bredvid uppmaningen ”Fly dig själv!”