Vilken tur att samhället får ärva de dödas bråte
Snart tillhör vi alla jordens mäktigaste.
Det händer att jag knappar fram min digitaliserade kopia av ”En fattig trubadur” med Cornelis. Det var Arne Pärson – Wikipedia ger honom den avundsvärda titeln ”revyman” – som skrev texten.
”Du kan ingenting ta med dig dit du går.”
Mycket talar för att Arne Pärsson har en poäng. Å andra sidan kan du inte undvika att lämna efter dig en hel del bråte.
Vi lever förstås i en rätt tillåtande tid, åtminstone i vår lilla glänta i Storskogen. Vi kan byta yrke och namn, hembygd och kön, fru och man, åsikt och utseende. Ibland ter sig möjligheterna, i alla fall i teorin, så obegränsade att det enda som hindrar oss är fantasin.
Och vilka har vi att tacka för det?
De döda, förstås.
Det händer att tidigare generationer får en erkännande nick för att de satte fart på ekonomin med industrialism, handel och hårt arbete. Det händer också att de kostas på en liten fanfar för att ha fixat rösträtt, semesterlagstiftning och dagis. Vänster som höger har sina arv att putsa på.
Men det är sällan någon tänker högt om hur allt det där alls var möjligt. Var allt som krävdes att någon bestämde sig för att fixa rösträtt och tillväxt? Varför gjorde inte någon det tidigare, i så fall? Varför vänta sig igenom hela medeltiden, utan en rejäl föräldrapenning?
Därför att de döda inte var färdiga med sitt, förstås. För alla de där förändringarna blev möjliga, först när en massa andra förändringar redan hade skett. Lager på lager av dödas bråte måste multna, för att de levande ska kunna sätta sitt lilla märke på världen.
Det är något vi ogärna ägnar en tanke i vår självförverkligande tid. De dödas bråte beskrivs mest som värdelösa skrothögar, begränsande hinder och kvävande tvång. Ibland kan man få intrycket att det faktiskt finns de som tror att de kan uppfinna sig själva från ingenting. Att de kan lyfta sig i håret, om bara den ideologiska tron är stark nog.
Men till och med den övertygelsen vore omöjlig, om inte de dödas bråte hade fått den att spira. Vi är ett samhälle, en civilisation, och det enda det betyder är att vi har turen att ärva en historia. Vi slipper börja från noll, tack vare de dödas jättelika grupparbete.
Och snart är vi alla del av den gruppen. Den mest inflytelserika av alla.