Även solidariteten brinner i Sverige
Skogsbränderna har inte slocknat och samtidigt väntas brandrisken nå extrema nivåer.
Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan även södra Sverige komma att drabbas.
Men det finns hopp.
I den israeliske författaren Amos Oz klassiker ”Hur man botar en fanatiker” resonerar han kring hur människan agerar om det börjar brinna.
1. Hon springer från eldsvådan så fort hon bara kan och bryr sig inte om dem som inte kan springa.
2. Hon skriver en ilsken insändare till tidningen och kräver en ansvarig makthavares avgång.
3. Hon hämtar en hink vatten och öser det över elden. Och om inte hon har någon hink så tar hon ett glas och om hon inte hittar ett glas så tar hon en tesked. Alla människor har en tesked och om vi alla tar en tesked med vatten så kan vi faktiskt släcka elden.
Några har så klart räddat sitt eget skinn och struntat i andra. Somliga har politiserat bränderna, trots att de innerst inne vet att inget riksdagsparti har tagit frågan på allvar.
Vissa är direkt medskyldiga då de har grillat trots eldningsförbud eller till och med varit så nyfikna att de har åkt till bränderna bara för att bevittna spektaklet och därmed försvårat räddningsarbetet.
Men långt fler har valt att handla. Brandmän har avbrutit sina semestrar, åkt genom landet och arbetat varje vaken timme. Människor inom försvaret och hemvärnet har gjort samma sak. Frivilliga privatpersoner har lagt sina vitt skilda åsikter åt sidan och huggit in.
Campinggäster som har evakuerats har åkt tillbaka för att delta i släckningsarbetet. Ensamkommande flyktingar har erbjudit sin hjälp. Matbutiker och restauranger har skänkt mat till brandmän och volontärer.
Storföretag som Ikea, Clas Ohlson, SJ, Hertz och Preem har skickat förnödenheter i form av frukt, vatten, munskydd och madrasser. Människor har stått längs vägarna och gjutit mod i de 140 polska brandmän som kört genom Sverige för att delta i arbetet.
Listan kan göras hur lång som helst; alla delar av samhället har ställt upp.
Det är ingen engångsföreteelse. Under skogsbranden i Västmanland 2014 kom liknande rapporter om hur folk ställde upp för varandra.
Likadant var det efter terrordådet i Stockholm förra året: många trotsade sina rädslor och grep in för att hjälpa skadade och skärrade medmänniskor. Andra öppnade sina hem för främlingar som inte hade någonstans att ta vägen.
Ett fåtal är själviska och flyr eller skyller ifrån sig, men de flesta springer mot hinkarna. De som inte har några hinkar greppar sina teskedar.
Bränderna kommer så småningom att slockna, och då har vi en rad saker som måste ses över.
Solidariteten är inte en av dem.
Prioriteringar
Förrförra veckan skrev jag om skogsbränderna, dagarna före de värsta hade brutit ut. Jag kritiserade det faktum att bränderna inte var en politisk fråga, trots att experter och brandmän vittnade om en begynnande kris.
Vanligtvis får jag hundratals, ibland tusentals reaktioner på mina kolumner. Den här fick knappt några. Väldigt få oroade sig för skogsbränder, helt enkelt. Och det är nog en anledning till att politikerna inte har prioriterat saken – nästan ingen brydde sig förrän det brann.