Jag skulle inte stå ut om dörren mot SD öppnades

Jag kan föreställa mig en fortsättning där SD säljer det parlamentariska andrahandskontraktet billigt och släpper fram en alliansregering för att sedan långsamt höja avgiften. Som termiter i den liberala demokratin.

Det finns mycket att oroa sig för i ett scenario där den svenska borgerligheten­ öppnar dörren för Sverigedemokraterna – men med krönikörens grundlagsskyddade rätt till självupptagenhet vill jag prata lite om ett orosmoln i marginalen: vad skulle hända med mig?

För jag befarar att jag, när motsatsen­ behövs som mest, skulle bli så uppgiven att jag bara vände politiken ryggen.

Att jag inte skulle stå ut.

Nu tror jag inte att det händer. Jag kanske saknar ett behändigt mått av cynism men jag tänker att de flesta – till och med på de där kantrande ledarredaktionerna – begriper att ett samarbete mellan borgerligheten och SD fortfarande är uteslutet. Den här gången. Att det mest handlar om att hotbilden har ett värde när en riktig lösning ska köpslås. Det ramlade liksom ut FJORTON NAZISTER när SD:s listor mattpiskades inför valet.

Men oron finns ju där, jag kan ändå föreställa mig en fortsättning där SD säljer det parlamentariska andrahandskontraktet billigt och släpper fram en alliansregering för att sedan långsamt höja avgiften. Som termiter i den liberala demokratin.

Men då måste löften svikas och det är sveken som skrämmer mig. Och nu var det ju mig vi skulle prata om.

Jag skulle ta det personligt.

I skuggan av SD:s tillväxt har jag för kanske första gången i mitt liv upplevt att jag verkligen delar någonting politiskt med den stora majoriteten, att jag tillhör en gemensam berättelse; den om att medborgare i alla möjliga läger håller­ linjen mot rasismen. I det här landet.

Sverigedemokrater pratar gärna om en nationell gemenskap och där har ju partiet ändå lyckats med någonting: väldigt många svenskar har ju hittat en bred gemenskap i motståndet mot SD. Det har byggts nya broar över gamla gränser, vilka kanske emellanåt skymt gränserna på ett olyckligt sätt men de har också fungerat som påminnelser om grundläggande kontrakt.

Jag skulle till och med kunna säga att SD:s framväxt har varit den mest betydande politiska händelsen i mitt liv. Det generar mig lite, det hade varit spänstigare att nämna en riktig tjock bok från någon politisk tänkare eller någon sorts almstrid men ingenting annat har rubbat mig på samma sätt.

När socialister, liberaler och konservativa slöt leden kring den liberala demokratins­ bärande väggar hände någonting. Det första var väl att jag faktiskt lärde mig om de där väggarna men jag lyfte liksom blicken också, lämnade en skyttegrav och mognade som politisk varelse­, odlade respekt för människor jag tidigare avfärdat­. På vissa områden började jag till och med röra mig politiskt.

Jag är inte lika säker på vem jag är längre men det känns mest uppfriskande. Jag saknar inte skyttegraven. Och det är väl det som skrämmer mig mest med draget från den där dörren, känslan av att något sorts samhällskontrakt skulle brista om den öppnades. Ett kontrakt som jag kanske bara inbillat mig men som jag inte vill vara utan.

”Det alliansparti som öppnar dörren mot Sverigedemokraterna kommer sannolikt att bryta sönder alliansen”, skrev Dagens Nyheters­ chefredaktör Peter Wolodarski för en vecka sedan. Det stämmer nog men jag tror att mer än alliansen skulle brytas sönder.
Jag till exempel. Och nu var det ju mig vi skulle prata om. Men jag är nog inte alldeles ensam om den känslan.

Följ ämnen i artikeln