Problemet med Birgitta är att hon är så osvensk
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hon ska inte tro att hon är nåt, den där Birgitta. Ungefär så har det bubblat lite här och där de senaste dagarna. Och det är klart, firar man födelsedagskalas med jättefest och långväga gäster och tal och lovprisningar och direktsändningar i tv, får man räkna med att det blir lite surt efter.
Helst skulle hon väl ha satt in en annons i lokaltidningen: "All ev. uppvaktning på min 700-årsdag undanbedes. Heliga Birgitta."
Det skulle ha varit klädsamt svenskt. För problemet med Birgitta, förstår man om man läser det där bubb-let, är just att hon är så osvensk.
Svenskar får inte uppenbarelser. Det är sånt som skrockfulla gipskatter kan ägna sig åt. Svenskar är rationella. Sakliga. De konstruerar rejäla skiftnycklar och pensionssystem, inte unkna religiösa visioner.
Svenskar är inte hysteriska. De har över huvud taget inte starka känslor om eller för något. Utom mot hysteriska kärringar, som de är överens om att avsky.
Svenskar är moderna. De, till skillnad från alla andra folk - möjligen undantaget finnar, men de slåss ju med kniv - går i takt med Historien. Ständigt framåt mot nya upplysta höjder.
Och i allt det där är ju Birgitta bara såååå pinsam, förstår man att bubb-larna tänker. Hon påminner oss om att vi har haft en historia före ATP och kommunala dagis. Vårt mörka, för-folkpartistiska arv.
Min personliga favorit bland surbubblarna skrev i en tidning i går. "På söndagen", skrev hon, "ägnades tre okritiska tv-timmar åt Birgittahyllningar." Hu! Och så slutklämmen: "En ordentlig ifrågasättande stämma borde ha kompletterat de religiösa programmen denna söndag."
Det borde kanske ha varit någon varningsskylt innan sändning, så att känsliga agnostiker hann blunda.
Eller kanske hela sändningen borde ha kodats, så att bara vidskepliga invandrare kunde se. Eller så kanske hela sändningen borde ha kommenterats av filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö, eller någon annan pålitlig svensk hedning.
Nu fick bubblarna söka tröst i att åtminstone ärkebiskop K G Hammar var med. Han såg också lite generad ut. Och naturligtvis passade han på att markera avstånd till något så löjligt som Birgittas uppenbarelser. För i Svenska kyrkan får man tro vad man vill. Så länge man inte tror för mycket på Gud.
I grund och botten är det nog där problemet ligger. Svenskar har inga problem med helgon. Alla äls-kar Astrid Lindgren och allt skulle ordna sig om bara Olof Palme kom tillbaka. Svenskar har inte heller några problem med reliker. Kastar Ulf Lundell en svettig t-shirt från scenen blir det slagsmål om att få med den hem.
Men Gud är pinsamt! För en riktig, redig, fördomsfri svensk.