Ett corona-sjukhus ska byggas i Stockholm och fotograferna trängs
Enfaldigt stirrade vi ut över en tom och blåsig parkeringsplats.
Konvojen från försvaret med ett sjukhus skulle ha anlänt till Stockholm och mässan i går, men avfärden sköts upp och nu var det måndag och förmiddag och den syntes ännu inte till.
I sju bilar, varav tre var från SVT satt vi, reportrar och fotografer. Varmt och skönt visserligen, men alldeles för händelsefattigt i detta annars så dramatiska och fartfyllda nyhetsläge.
Inne i den hangarliknande byggnaden sprang diverse pressnissar omkring nervöst och svarade i telefon och ställde upp rangliga bord för mediehusens mikrofoner.
Mässan Allt för sjön - "Sveriges viktigaste mötesplats för båt- och båtlivsintresserade!" - hade snöpligt avslutats i förtid på grund av coronan och de senaste veckorna har här varit tyst som i graven.
– Vi siktar på att vara igång igen med Formex-mässan i höst, förklarade Elin Lervik, presschef på mässan, optimistiskt.
Nordens största mäss- och konferensanläggning kan inte ha det lätt just nu. Inget är så ödsligt som 70 000 övergivna kvadratmeter utställningsyta.
Klockan närmade sig 13. Intervjuer var utlovade med höjdare inom region Stockholm och inom försvaret.
Sällan har så många haft så stort behov av att visa handlingskraft som just nu. Sällan har så många mediehus haft så stort behov av att springa på så många presskonferenser som just nu.
Journalisterna från parkeringsplatsen började släntra in. Den där förbannade konvojen hade ännu inte anlänt.
Pressmötet kom och gick och det blev dags för enskilda intervjuer och sjukvårdsdirektör Björn Eriksson pratade om att intensivvårdskapaciteten ökat med 50 procent och överste Thomas Karlsson bedyrade att försvarsmakten ställer upp då nationen kallar.
Jag växlade några ord med Göran Sandström, chef på Försvarsmedicinskt centrum. Han berättade att ett helt mobilt sjukhuskompani transporteras från Göteborg till Stockholm.
I slutet av veckan kan de första av 30 intensivvårdsplatser vara färdiga. Det är säkerligen snabbt jobbat. Men Kina smällde på samma tid upp två sjukhus med plats för 2300 patienter.
Jo, jag vet att jämförelsen haltar. Ni behöver inte slänga er på mejlen och förklara vilken idiot jag är som inte begriper att Kina är en diktatur som kan tvinga människor att arbeta mer eller mindre dygnet runt och som har enorma resurser till sitt förfogande.
Sandström har varit stabsläkare i Afghanistan. Han har sett värre saker än ett coronadrabbat Stockholm. Men nu är det som det är. Det finns ett jobb och det måste göras.
Reportrar från Frankrike och USA var på plats. Jag ställde några frågor till dem.
De ville inte svara.
– Vad ska man egentligen berätta om det här? frågade en kvinna från SVT.
– Ingen aning, svarade jag.
Någon dök upp och förklarade att konvojen var en kvart försenad. En reporter svor. En fotograf suckade över att det inte finns någon sport att plåta. Helena Miller, region Stockholms presschef, rutinerad, proffsig, försökte hålla alla på gott humör.
Photo opportunity kallas fenomenet internationellt. När en politiker besöker ett barnsjukhus efter en katastrof och vill visa sig vara god och empatisk. Eller en general som klappar ett flyktingbarn på huvudet samtidigt som bomberna faller.
Kvart över två fick vi veta att lastbilarna äntligen var på gång. Vi störtade ut. Jag räknade till 34 reportrar och fotografer. Samt en svärm av presschefer och assistenter.
Det blåste lika kärlekslöst kallt på parkeringsplatsen som under förmiddagen. Så kom den första lastbilen. På vindrutan satt en lapp: "Ledningsfordon".
Sedan följde ytterligare sju truckar. En bom fälldes upp. Lastbilarna körde in och stannade. Fotograferna trängdes och knuffades. Tidningar fick sitt. TV fick sitt. Sveriges radio hade redan åkt därifrån.
Ännu en dag i coronajournalistikens Sverige gick mot sitt slut.