Alla aborttal är för höga för en Busch Thor med nollvision

Ebba Busch Thor förkunnade när hon tillträdde som partiledare för Kristdemokraterna 2015 att hon vill ha en ”nollvision” för aborter och att ”vi måste få ner de höga aborttalen i Sverige”.

Det är när politiker tar kontroll över kvinnors kroppar som man vet att något grundläggande har förändrats i ett samhälle.

Alabamas guvernör skrev natten till torsdag under en lag som förbjuder alla aborter i delstaten – även om de är ett resultat av våldtäkt eller incest – utom vid de fall då kvinnans liv uttryckligen är i fara. Beslutet kommer, om lagen tar sig igenom kommande domstolsinstanser, att placera delstaten på det rödaste fältet av världskartan över aborträttigheter. En kvinna i Alabama kommer att ha mindre rätt att bestämma över sin reproduktiva hälsa än i Tunisien, Etiopien och Malawi.


Vreden hos kvinnorättskämpar och allehanda kändisar världen över har varit högljudd och drabbande de senaste dagarna (det har varit lite tystare på mansfronten). Historierna om kvinnor som mist livet på grund av farliga graviditeter som inte fått avbrytas är många. Jagberättelserna om kvalfyllda aborter i utsatta positioner svämmar över på sociala medier. Det är en personlig politisk handling och den är varje kvinna fri att dela med sig av så klart.

Jag läser på många håll att kvinnans rätt till sin egen kropp är på reträtt i världen, men skeendet är inte helt linjärt. I vissa länder i Sydamerika har det lättats på abortförbud de senaste åren. Västeuropas sorgebarn Irland klubbade igenom tolv veckors fri abort så sent som i december förra året. Det som står utom allt tvivel är att abortfrågan per automatik kommer upp på bordet med konservativa och högerradikala samhällsvindar. Sverige är inte längre något undantag.

Om nu svenska män är så fundamentalt dåliga på att kontrollera sin utlösning är det verkligen den kvinnliga reproduktiva hälsan vi ska ifrågasätta?

Sverigedemokraterna vill inskränka den fria aborträtten från arton till tolv veckor med anledning av ”det etiska dilemma och de psykiska och fysiska påfrestningar som kan infinna sig om abort utförs sent i en graviditet”. Tack för omtanken!

Ebba Busch Thor förkunnade när hon tillträdde som partiledare för Kristdemokraterna 2015 att hon vill ha en ”nollvision” för aborter och att ”vi måste få ner de höga aborttalen i Sverige”. Detta ska bland annat kunna ske med ekonomisk hjälp till de kvinnor som känner att de inte har möjlighet att genomgå en graviditet.

Här inställer sig några frågor: För vems skull måste ”de höga aborttalen” gå ner? Vad är ett högt aborttal? Finns det en övre gräns för hur många aborter vi ska kunna utföra i Sverige?

Eller, om vi tillåter oss att bli lite grafiska: Om nu svenska män är så fundamentalt dåliga på att kontrollera sin utlösning – jag drar den slutsatsen eftersom det är relativt sällsynt att kvinnor insisterar på att bli befruktade och sedan ångrar sig – är det verkligen den kvinnliga reproduktiva hälsan vi ska ifrågasätta?

Det är en retorisk figur förstås, på samma sätt som ”de höga aborttalen” är det för frikyrkohögern.

I USA sjönk antalet aborter med nästan en fjärdedel mellan 2006 och 2015. Trots det firar abortmotståndarna triumfer nu. Alla tal är för höga för den som har en nollvision.


Påtvingade övergreppsgraviditeter är plötsligt en realitet i USA och bisarra dystopiska bilder rinner fram på sociala medier.

Däremot befinner sig inget av Sveriges aborttveksamma partier i en position där de kan gå all in Alabama. Här måste vi börja slå vakt om berättelserna långt från de amerikanska skräckscenarierna. De låter inte särskilt dramatiska och så måste det förbli: Att bestämma över sin kropp och framtid. Att bli professionellt mottagen i landstingets schablonmålade 90-talskorridorer. Att inte behöva motivera sitt beslut för någon annan.