Att glo på skidtjejer och förfasas är en tradition med anor

Vikthets råder inom damernas längdskidåkning. Det har blivit en sanning.

Som bevis anförs att Therese Johaug är smal, att två av hennes konkurrenter stoppats från tävlan samt att ungdomar matvägrar för att efterlikna sina idoler.

Den norska professorn Jorun Sundgot-Borgen menar att det internationella skidförbundet (Fis) driver de aktiva ner i fördärvet genom att gynna lätta kroppar, tydligast exemplifierat av Tour de skis avslutande slalombacke.

Resonemanget är flortunt.

Vore det en tveklös sanning hade skidåkarna i dag varit smalare än för trettio år sedan. Men de få studier som gjorts visar ingen sådan utveckling. Skulle det stämma att idealkroppen är närmast anorektisk borde tourvinnarna alltid se ut så, men flest segrar har muskelbergen Justyna Kowalczyk och Virpi Kuitunen.

Och i så fall borde också herrarna vara små, vilket de inte är.

Lika fel slår kritiken mot förbundet. För att skuldbelägga dem borde loppen rimligen ha blivit tuffare, med högre klättringar att baxa sina extrakilon upp för, men det är tvärtom. Banorna är flackare i dag än på 90-talet. Det är mer gynnsamt att vara stor i distansloppen, för att inte tala om i det relativt nya påfundet sprint.

Konditionskrävande elitidrott är inte hälsosam för dig och mig. Den är ett evigt gränstänjande där du kontrollerar näring, träning, återhämtning och smittorisker på ett smått maniskt vis. Du behöver ha genetiken och tålamodet på din sida för att orka med, men ibland går det ändå snett och du ordineras vila. Det har bland annat drabbat Per Elofsson, Petter Northug och nu Frida Karlsson.

Att dra generella slutsatser om alla längdåkare är komplicerat. Lättare är att glo på skidtjejer och förfasas, vilket är en tradition med anor.

På 50-talet kallades vår första skiddrottning Sonja Edström för Trollet. I modern tid har DN-skribenten Lena Andersson ondgjort sig över att pimpinetta åkare sminkar sig för mycket och inte vågar slemma ner hakorna inför tv-kamerorna. Hon som var bäst alldeles nyss, Marit Björgen, behövde bara bära ärmlös klänning en gång för att hon skulle konstateras för krallig.

– Det där klarar du inte enbart med hjälp av vanlig träning. Det du inte fått av Gud kan du få en av norsk idrottsläkare, sa en finsk tränare.

Nu är Tour de ski igång. En tunn åkare är favorit på damsidan, en kraftigare på herrsidan, om några år är förhållandet säkert det omvända i en idrott med berömvärt stor kroppsvariation.

Om skidgymnasier har en ohälsosam kultur är det upp till lärarna att informera sina studenter. Om enstaka åkare svälter sig är det upp till läkare och tränare att dra i handbromsen, vilket föredömligt skett i vinter.

Är problemet mer omfattande i världstoppen är det fruktansvärt, men innan vi utlyser nödläge vill jag se ett mer trovärdigt underlag.

Fram med siffrorna nu. Fram med banprofilerna. Det räcker inte att glo på kvinnornas ben.