Hur ska jag få Nour El Refai att förstå?
”Var satt du någonstans?”, frågar Nour El Refai mig när vi träffas i logen bakom scenen. För bara någon minut sen avslutade hon premiärföreställningen av ”Störst av allt”, monologen som hon gör under våren på Rival i Stockholm. Det är en pjäs som är baserad på min roman med samma namn och hon sa till mig när repetitionerna precis hade dragit igång, att det hon var mest nervös för var att jag inte skulle tycka att hon gjort ett bra jobb. Och visst, hon kanske sa så för att vara snäll (hon verkar snäll), men nu har hon famnen full av blommor, hon ler, hon kramar alla som går förbi, ändå ser jag på henne att det naturligtvis inte spelar någon roll var jag satt. Hon vill att jag ska säga något om hennes insats, något som får hennes adrenalinpumpande hjärta att lugna ner sig.
Vad ska jag säga? tänker jag. Hur ska jag få henne att förstå?
Det är många som trängs i logen, som vill gratulera och hylla, kramas och berömma. Hela produktionen är rättmätigt stolta. Jag pratar med regissören och manusförfattaren Paula Stenström Öhman och får ur mig något om hur overkligt det känns, hur rörd jag blev redan i foajen när jag trängdes i trappen med alla besökare för att få komma in och sätta mig på min plats. Lika overkligt som när jag sommaren 2018 hade lämnat av mina tonåringar på en av Netflix ”Störst av allt”-inspelningar i Djursholm och mötte två stycken fullsatta dubbeldäckare med statister precis i höjd med min gamla skola. Jag ångrar mig nästan omedelbart efter att jag har sagt det. Det låter som om jag tycker att detta i första hand handlar om me, myself and I. Vad jag borde ha sagt var att Paula har lyckats göra Maja till sin, utan att någon gång försöka ta henne ifrån mig.
Kristina Lugn har sagt att hon tycker att alla borde gå runt med ett fotografi på sig själva som barn i plånboken. För att förvalta minnet av den man en gång var, en liten flicka som visste att hon skulle bli drottning. När jag var fem år och mina föräldrar bjöd hem vänner på middag spatserade jag omkring iförd volangbaddräkt, högklackade plastskor från Buttericks och en ljusmanschett som krona på huvudet. Men jag drömde aldrig om en framtid med apanage i plånboken och spira i hand. Det var till teatern jag ville. Att stå på en scen och berätta en historia. Jag blev aldrig skådespelare. Men jag tror att ambitiösa skådespelare och författare i grunden försöker åstadkomma samma sak.
I poetiken ”Om diktkonsten” skriver Aristoteles att en tragedi inte börjar med ondska eller brottslighet. Den inleds och orsakas av en relation, antagligen av kärlek. Ju starkare kärlek, desto djupare tragedi. En välspelad tragedi ska väcka rädsla, men också förbarmande och medkänsla. När tragedin är färdigberättad ska inga fler ord behövas, ingen vidare förklaring krävas.
Nour står ensam på scenen i nittio minuter. Hon berättar historien om Maja från Djursholm som överlever den djupaste av tragedier, en skolskjutning där hon själv håller i det vapen som dödar hennes största kärlek och hennes bästa vän. En ung kvinna som måste försöka hitta ett sätt att leva vidare med skulden och skammen, hatet och maktlösheten. När vi träffar Maja är hon åtalad för mord. Hon sitter bredvid sin advokat, domarna sitter framför henne. Men hon vet också att på alla sätt som räknas är hon redan dömd. ”Ni tror att ni vet vem jag är”, säger hon. ”Ni tror att ni vet vad som hände. Men ni vet ingenting.” Nours Maja viskar, skriker, får mig att skratta och gråta. Nour uppfyller med råge min barndomsdröm.
Ändå är det något annat hon gör som är viktigare, större, mer. För såväl författaren som skådespelaren måste förlita sig på att så snart historien börjar berättas så får den sitt eget liv. En monolog som aldrig blir något annat än en ensam skådespelare på en scen har misslyckats lika grundligt som en författare som inte får sin läsare att tänka. Men när du som sitter i publiken känner att den som står på scen gör dig till den som föreställningen riktar sig till, då uppstår teatermagi i sin allra renaste form.
”Du såg var jag satt”, säger jag tillslut till Nour. ”Det måste du ha gjort för att du såg mig rakt i ögonen under hela föreställningen.” Jag hör en kvinnas röst bakom mig. ”Du såg rakt in i mina ögon. Bara mina.” Jag nickar. Precis så. Precis så var det.