Alla ärr gör kraschen mer tragisk
Min morfar hade ett långt ärr längs med tinningen, efter den kula som nästan dödade honom vid flykten från ett nazistiskt arbetsläger. Han överlevde - men han var en av många, många polacker som märkts svårt av historien.
Det är alla dessa ärr som gör gårdagens flygkatastrof ännu mer tragisk.
För polackerna var det nämligen inte bara en olycklig slump att president Lech Kaczynskis plan var på väg till just Katyn i går.
Där, i skogarna utanför Smolensk, mördades 20 000 människor på Stalins order våren 1940. Polska soldater och krigsfångar, bakbundna, med säckar över huvuden och munnarna fulla med sågspån. De torterades med bajonetter innan de sköts i nacken och dumpades i prydliga rader i massgravarna. Platsen kallades i folkmun sedan för ”dödsskogen”.
”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där”, sa den legendariske fackföreningskämpen Lech Walesa bedrövat till medierna i går.
I svenska öron låter den symboliska kopplingen mellan massaker och flygkrasch kanske lite underlig.
Men jag tror att det finns något genuint polskt i detta, i att vilja ge död och lidande en djupare mening.
För man måste komma ihåg att Polen är det land i Europa som drabbats hårdast av historiens trauman. Som ständigt har slagits i spillror av krig och ockupationsmakter, som tvingats göra smärtan och sorgen till sin vardag. Det var här, på polsk mark, som nazisterna byggde sina fasansfulla förintelseläger. Och det var här, med upproret bland varvsarbetarna i Gdansk, som den fruktade kommunistregimen till slut störtades i slutet av 80-talet. Det är därför minnena av ”dödsskogen” inte kommer att blekna på länge än.
Nu frågar sig polacker förtvivlat: vilar det en förbannelse över oss?
De gör det för att deras förlust är så ofantligt stor.