Kära vänner i S – förändra er eller dö!

Detta är ingen dödsruna över Socialdemokraterna, de har tidigare visat sig klara av att regera landet och samtidigt förändra sig. Däremot är det en dödsruna för en väldigt gammal konflikt i svensk politik – den mellan höger och vänster, skriver Ulrikca Schenström.

Förändra er eller dö. Det var budskapet moderater fick av dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt 2007. Moderaterna hade just vunnit valet, men partiledningen hade inte ännu vunnit den interna acceptansen för de nya vindar som blåste i partiet. Tack vare en acceptans hos de moderata partianhängarna och en hård hållning internt av ledningen lyckades moderaterna vända en nedåtgående trend.

Nu är det S som står mitt i krisen. Den senaste tidens opinions- och förtroendemätningar visar att socialdemokraterna står inför sin största utmaning någonsin. Kommer de att, likt moderaterna, investera sig ur krisen – eller kommer de få lov att krishantera mitt i en fritt fallande trend?

Som jag har skrivit i tidigare krönikor håller Sverige på att förändra sig, eller anpassa sig om man så vill, till en europeisk politisk miljö. Det är inte längre en konflikt mellan höger och vänster som ligger framför oss, utan snarare en konflikt mellan liberal och konservativ, för eller emot moderna påfund såsom identitetspolitik och mångkulturalism - och, i en liknande dimension, ”för eller mot invandring” som Karin Eriksson skriver i Dagens Nyheter. Den nya generationens socialdemokrater som är uppväxta med identitetspolitik, miljöfrågor och en stark antirasistisk agenda har uppenbarligen svårt att hantera partiets omläggning av politiken på just invandringsområdet. Trots att detta är en tillbakagång till vad det socialdemokratiska partiet tyckt väldigt länge, om vi blickar bakåt i historien.

Och var finns ”kanslihushögern” i dag? Ni vet de där skickliga kvinnorna och männen inom S som bar regerandet framåt, skapade skattereformer, arbetsrättsreformer, maxtaxa på dagis och sådant. Socialdemokraterna var verkligen det parti som var skickligast på samhällsbygget och de bästa samhällsingenjörerna hängde på finansdepartementet. Nu lyser reformerna med sin frånvaro och symbolpolitiken har blivit norm. Karriäristerna behåller sina jobb genom riskminimering och talepunkter.

Den ideologiska strid som Sverige och Socialdemokratin står inför kommer att prägla kommande mandatperioder tydligt. Om inte socialdemokratin lyckas hålla ihop den liberala och yngre generationen tillsammans med den äldre, konservativa och pragmatiska kommer nog möjligheten att regera bli allt mindre.

Detta är ingen dödsruna över Socialdemokraterna, de har tidigare visat sig klara av att regera landet och samtidigt förändra sig. Däremot är det en dödsruna för en väldigt gammal konflikt i svensk politik – den mellan höger och vänster. Ingen tror längre på riktigt på Karl Marx och ett socialistiskt samhällsbygge. Inte ens i Vänsterpartiets Förstamajtåg ropas längre ”krossa kapitalismen”. Talkörerna där handlar om feminism, antirasism, HBTQ-rättigheter och ett allmänt USA-hat.

Åter till den ordning som rådde vid demokratins genombrott i länder som Frankrike och USA: liberalism mot konservatism. Ledningarna i dagens moderater och socialdemokrater kommer att kunna samsas i på den liberala sidan och andra moderater och socialdemokrater på andra. Detta kommer förändra det svenska politiska landskapet för lång tid framöver.

Snart riskerar S att inte längre vara Sveriges största parti. För den platsen kan snart vara intagen av Sverigedemokraterna. Mina kära vänner i S – för sådana har jag många – förändra er eller dö! För allas vår skull.