Läsarnas chockerade ansikten skär i hjärtat
Det är den tiden på året och det finns inget sätt att smita undan. Visst, julkorten kan man skicka med e-post. Men då är ändå julklapparna kvar. De kräver sina etiketter.
Det finns gränser, även i modernt umgänge. En sådan gräns skiljer hyggliga människor från datorskrivna julklappsetiketter. Inte ens med ett typsnitt som Lucida Calligraphy i lackrött är det okej. Den som inte skriver sina julklappsetiketter för hand är en dålig människa.
Så det är den tiden på året och det finns inget sätt att smita undan. Jag har visserligen vaga minnen av välskrivningsövningar i lågstadiet, men de satte inga spår. Min handstil är planlös, barnslig, labil och oläslig. En grafolog som råkade hitta min förlorade handlingslista på Ica, skulle se sig om efter den sinnessvaga schimpans som bevisligen måste vara lös.
Och det är inte bara julklappsetiketterna som kräver sin handskrift.
Precis som alla andra trycker jag gärna ut en bok i butikerna lagom till jul. En del av en boklansering är att sitta på allmän plats, le och vara trevlig mot främlingar. Det gör kassörskor varje dag. Problemet är nästa moment, när leendena och trevligheten burit frukt. Då förväntas man skriva något fyndigt på försättsbladet till sin egen bok.
Det ska vara personligt. Skrivet för hand.
Det är hjärtskärande att se de chockerade uttrycken i sina läsares ansikten, när de klentroget stirrar på det fula kludd som förstört deras bok. De trodde sig ha att göra med en kultiverad författare. Kanske rent av en skönande. Någon som rimligen behärskar enklare kalligrafi. Och så får de en planlöst irrande plump.
Det finns egentligen bara en fördel med att ha en ful, oläslig handstil i den situationen. Det är att ingen kan vara riktigt säker på vad författaren skrivit. För hur bra kan det bli när man för hundrasextiotredje gången ska vara personlig, rolig och originell i samma ämne?
Det är i detta ögonblick författaren verkligen prövas. Nästan alla misslyckas. Det skulle inte förvåna mig om det snart dök upp en originalkopia av ”Hamlet”, med författarhälsningen ”Kör hårt! Will”.
Det känns genant, avslöjande och naket att visa upp sin oläsligt barnsliga handstil. Bara en sak vore än mer genant, avslöjande och naken: att folk verkligen kunde läsa vad man skrivit.