Farbror Folke har ingen gravplats
M
in farbror Folke lämnade in för en tid sedan. Han var en bra bit över 90 och hade levt ett mycket bra liv. Inte minst som pensionär, med god mat, gott vin och rosor att sköta.
Vi var på restaurang en gång när jag var ung. Folke var så pass tjock då att knogarna bara syntes som gropar på ovansidan av händerna. Det är sådana underligheter man minns om folk. Som tur är mag-rade han med tiden.
Han gav mig Kapitalet av Karl Marx när jag gick ur gymnasiet. Inte för att han var vänster, utan för att jag var det. Han gillade förmodligen folkpartiet eller någonting ditåt. Det hade kanske tröstat honom att jag aldrig läste boken.
Folkes danska fru lever än, men har ingen ork. De var advokater båda två och drev firma ihop på Telegrafgränd i Gamla stan. På äldre dar bodde de i Skåne och i Frankrike. De bilade fram och tillbaka i maklig takt.
En gång hade de inbrott i huset bland bergen i Alpes-Maritimes. Den lokala polisen rådde Folke att skaffa ett gevär. Han köpte en hagelbössa, lade den under sängen och blev genast livrädd att något skulle hända. Det gjorde det inte.
Jurist ut i fingerspetsarna hade Folke skrivit ett detaljerat testamente. Han skrev det tillsammans med sin fru:
"Vår vilja är att" en gemensam gravplats för oss ska inköpas, gravvård uppsättas och ständigt underhåll av graven betalas. Eldbegängelse ska äga rum. Kostnaderna ska belasta dödsboet."
Folke kom från judisk familj. Men han och hans fru var inte religiösa. De ville att askan skulle jordas och en sten resas över den, men det skulle inte ske i skuggan av något trossamfund.
Därmed började problemen. Och på grund av de problemen står Folkes aska fortfarande kvar på spiselkransen hos mina föräldrar.
Gravsättning och sten kräver nämligen begravningsplats. Det finns kristna, judiska, muslimska och andra religiösa begravningsplatser i Sverige.
Men det finns bara två begravningsplatser för människor som vill begravas civilt och ha sten, en i Stockholm och en i Tranås.
Det funkar inte för Folke. Hans hemkommun var Skurup, och hans frus danska släktingar vill kunna besöka graven.
Jag ringde Folkes granne, prästen Sven-Erik Palmebring. De kände varandra, träffades ibland, drack kaffe och gav varandra böcker.
Sven-Erik är en vänlig man och en förstående präst, men nu visste han varken ut eller in. Jag fick intryck av att han verkligen funderat på om det skulle gå att göra något slags specialare för Folke.
- Men jag kan ju inte bryta mot reglerna, sa han. Det är länsstyrelsen som beslutar om sådant där, och jag har bara vigd jord här.
Det vore lätt att ignorera Folkes önskan. Han är ju aska. Man skulle kunna kasta askan i havet. Eller gå till speciella lundar för sådant. Utan stenar. Man skulle kunna skita i alla regler, gräva ned urnan på egen mark och resa en stor sten, fast marken kommer att byta ägare och stenen därmed riskera legal skändning.
Men varför skulle man inte visa en icke-religiös männi-skas yttersta vilja respekt så som man visar de religiösas?
På länsstyrelsen i Stockholm säger juristen att det hela är mycket krångligt. Vilket i praktiken betyder omöjligt.
Begravningslagen talar om enskild begravningsplats. Det finns sådana för vissa gamla adelsfamiljer, för kungafamiljen och för udda religionsutövare med anknytning till kristendomen.
För ateister och andra som inte accepterar övernaturlighetens problemformuleringsprivilegium krävs en sammanslutning med visst syfte, en stiftelse, särskilda skäl, bygglov och massor av annat krångel för att - eventuellt - få en enskild begravningsplats.
Är det inte dags för fler civila begravningsplatser i Sverige? För oss som inte tror på det övernaturliga, men ändå respekterar livet och döden och historien och minnena av dem som inte längre lever bland oss.