Är det rimligt att tortyrliknande misshandel ger lägre straff än våldtäkt?
Tortyrliknande.
Det är ordet tingsrätten använder om misshandeln som mannen utsatte kvinnan för i tre timmar.
Är det rimligt att han fick ett lägre straff än det han hade fått om han våldtagit henne?
Jag hade naturligtvis inte ställt denna retoriska fråga om jag inte haft synpunkter i frågan, men låt mig återkomma till det egentliga ärendet för denna text och först redogöra för innehållet i domen.
Mannen kom på morgonkröken hem till sin flickvän efter vad som verkar ha varit en hård natt på stan. Han hade släpat med sig några kompisar och grabbgänget slog sig ner för att grogga och knarka.
Några timmar senare lyckades den unga kvinnan fly ut ur lägenheten och in i en butik. Polis larmades, ambulans hämtade och det rättsintyg som utfärdades efter läkarundersökning vittnar om skadorna:
Frakturer i högra handleden, högra långfingret och näsan. Blåmärken i ansiktet, på halsen, bålen, båda benen, båda armarna. Sårskada på överläppen. Hudavskrapningar på bålen.
Några månader senare, under rättegången, berättade kvinnan att det kändes som att näsan satt löst. Hon hade ont i fingrarna och kunde inte skriva ordentligt. Synen på vänster öga var nedsatt, möjligen tillfälligt, möjligen för alltid.
Pojkvännen hade släpat ut henne i köket och anklagat henne för otrohet. Börjat slå henne med knytnävar i ansiktet, på kroppen. Höjt näven och räknat ner från fem. Om hon inte klämde fram vilka hon legat med skulle han fortsätta slå.
Misshandeln bara pågick och pågick. Ibland stack någon av polarna in ansiktet i köket och flinade.
Efter ett par timmar tog han ut kvinnan i vardagsrummet. Vännerna hade gått. Han ville att hon skulle se sina skador i en spegel. Hon tittade bort, ville inte.
Stryptag, hot med kniv, hot att döda henne och hennes barn. Men när han gick ut i köket för att koka vatten att slänga på henne såg hon sin chans. Hon var övertygad om att hon skulle dö om hon inte lyckades ta sig ut ur lägenheten.
”Enligt tingsrätten har tillvägagångssättet varit tortyrliknande”, skrev domstolen och dömde mannen till två års fängelse för grov misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak, skadegörelse och narkotikabrott.
Två års fängelse är för övrigt det lägsta straffet mannen hade kunnat få om han hade våldtagit kvinnan i stället för att slå henne sönder och samman.
Genom utdragen tortyr kom han i praktiken lindrigare undan än vad han hade gjort om han förgripit sig på henne. Straffet omfattar ju utöver misshandeln även en rad andra brott.
Å andra sidan blev straffet hårdare än vad det blivit om misshandeln skett bara några månader tidigare. Den 1 juli förra året höjdes nämligen ministraffet för grov misshandel från ett års fängelse till ett år och sex månaders fängelse.
Det finns fler exempel. På senare år har straffen för vissa brott skärpts avsevärt. Ta bara vapenbrotten. För endast några år sedan hade våldtäkt ett fyra gånger så högt straffvärde som några automatkarbiner i baksätet.
Nu har skillnaden jämnats ut, men inte för att diskrepansen ansågs vara orimlig. Förändringen har skett för att personer som går runt beväpnade ska häktas.
Ansvariga för den röra som har uppstått och som kommer att bli än rörigare om ingenting sker är riksdagsledamöterna. Så fort opinion uppstår kring ett visst brott skärps dess straff. Ofta i stor politisk enighet.
Populism, är ett ord som ligger nära till hands.
Det måste finnas en rimlighet i balansen mellan straffen för olika brott.
Mindre rimlig är en ordning där ett visst brott plötsligt anses vara betydligt värre än ett något sånär jämförbart brott. Tilltron till rättsväsendet riskerar att undergrävas om straffutmätningen upplevs som ologisk.
Vissa straff skärps godtyckligt. Lennart Strinäs, chefsrådman i Malmö tingsrätt, föreslog nyligen på twitter en utredning som ser över samtliga straffskalor. Det är en utmärkt idé. Balansen behöver återställas.