Här är mitt kärleksbrev till alla jämställda män
Det här är mitt kärleksbrev till alla män som står upp. Min förälskelse i ord som jämlikhet, ur en mun som aldrig varit målad med läppstift, aldrig varit tystad i styrelserummen och aldrig blivit tvångskysst av ett skäggigt ansikte som luktar sprit.
När de orden jag och mina systrar sagt i generationer kommer ur den munnen – så älskar jag den.
Det här är min glädje över att ni som förut blundat, inte förstått och aldrig velat se nu öppnar era ögon och öppnar era hjärtan. Att ni ser orättvisorna och väljer att vara medvetna medkämpar. Ser på oss. Ser oss i ögonen. Ser var vi står.
Det gör mig lycklig att ni män, modiga män, vågar se er i spegeln. Ser att vi alla är en del av det här, den här världen. Att vi alla är en del i att förändra den och ni tänker: det börjar med mig! För först när ni valt att se kan ni välja att vara med. Först när ni valt att se kan ni välja att inte vara emot.
Och jag vill av hela mitt hjärta att ni är med oss. Jag vill att vi ska älska varandra. Jag vill att vi ska leva med varandra.
Det här är min längtan efter att ta er i hand. Händer som sträcker sig neråt för att lyfta uppåt. Händer som smeker min kind och håller på mina höfter efter att ha bett om mitt samtycke, för att DU tycker det är viktigt att veta om jag vill ha dina händer.
Det här är mitt frieri – jag ber om er hand. Handslag som symboliserar att vi är överens, att vi äntligen står på jämlik mark, att dagen är kommen där kvinna och man tar varann i hand och säger att vi är lika mycket värda – och att världen är vår.
Det här min beundran av er solidaritet, ni som alltid velat att vi ska få lika, ska få makt, ska få forma våra liv. Ni som genom historien slagits med oss, för oss och rivit murar mellan oss.
Jag imponeras av er som inte låter era vänner ta på en tjej som är för full, som säger ifrån när kompisen i fotbollslaget drar sexistiska skämt och ifrågasätter en chef som behandlar dina kvinnliga kollegor sämre än dig.
Män som lär sina söner schyssta värderingar, bra kvinnosyn och ansvarstagande. Män som engagerar sig i aborträtt, som slutar tala om mens som om det vore äckligare än våldtäkt. Killar som säger ifrån när deras klasskompis talar nedvärderande om en tjej som han legat med.
Det starka i män som vågar bryta machonormen, som vågar känna, vågar prata, vågar gråta, vågar kalla er feminist för ni vet att det betyder jämställdhet och att det är avgörande för att vi ska nå just dit. Det vackra i män som jobbar för att stoppa
mäns våld mot kvinnor.
Det här är mitt kärleksbrev till er män som vet att detta inte är något jag ska behöva vara imponerad av och absolut inte tacksam för. Tack till er som jag inte behöver tacka. Ett brev till er som agerar, som gör något, som visar civilkurage. Inte för min skull, inte för vår skull, men för att ni tror att det är rätt.
Ni män som vet att min beundran borde vara överflödig, för att det här är bara medmänsklighet, det här är minimum. Allt det här, är bara rimligt.
Det här är min utsträckta hand, jag hoppas ni vill ta emot den.
Fotnot: Denna text är en bearbetad version av ett segment från mitt sommarprat som sändes 17 juli, 2017. Med tanke på höstens metoo-vittnesmål och stundande val känns det om möjligt ännu viktigare att lyfta fram och värdera medkänsla och medmänsklighet. Den som blossade upp och som vissa menar var tillfällig. Det känns viktigt att vi tar tillvara på all potentiell förändringskraft. För att så få som möjligt ska göra ingenting alls. För att så många som möjligt ska göra någonting alls. Vi behöver inte välgörenhet, vi behöver solidaritet!