Både supportrar och polis bär ansvar för hatet på läktarna

”25 skott för att avrätta en förståndshandikappad. Det behövs bara tre i era pannben”.

Det går att protestera mot polisens orimliga inställning till allsvensk fotboll på ett intelligentare sätt än med den banderoll som några supportrar till AIK vecklade ut i helgen.

Ett par dagar efter att de poliser som sköt ihjäl Eric Torell friades av Stockholms tingsrätt tog AIK emot Örebro på nationalarenan.

Några intellektuella giganter i AIK-klacken valde efter en noggrann genomläsning och juridiskt anmärkningsvärt kunnig analys av domen att använda sig av utgången i målet för att på ett utsökt smakfullt vis bidra till konflikten mellan supportrar och polis som har utvecklats under året.

En del av ståplatsläktarens banderoller uttryckte subtila budskap som ”Gör samhället en tjänst – skjut er själva” och ”25 skott för att avrätta en förståndshandikappad. Det behövs bara tre i era pannben”.

Och för säkerhets skull namngavs de tre åtalade poliserna.

Jag såg matchen på plats och ville bara dra ett täcke över huvudet och sova bort de kommande tio åren då jag såg tilltaget.

Att använda sig av den funktionsnedsatte pojkens tragiska död för att ytterligare piska upp en redan inflammerad stämning är ett lågvattenmärke även för en läktarfraktion till vars främsta kännetecken varken hör förfining eller snille.

AIK:s klubbchef Jens T Andersson har fördömt tilltaget och gjort polisanmälan, vilket är det minsta man kan begära. Förhoppningsvis blir dessa supportrar identifierade och avstängda.

Helgens tilltag är nu inte den första protesten i årets allsvenska. Det pågår en radikalisering på framför allt de stora klubbarnas läktare.

Även tidigare har det förekommit banderoller där polisen kritiserats och derbyt mellan AIK och Hammarby inleddes med att supportrarna till båda lagen var tysta under matchens inledande tio minuter.

Orsaken till ilskan är polisens strategi för den villkorstrappa som arrangörerna till allsvenska matcher har att förhålla sig till.

Om ordningen under en match inte upplevts som tillfredställande kan arrangörerna flyttas ner ett eller två steg på den teoretiska trappan och åläggas hyra in fler ordningsvakter, tvingas reducera antalet åskådare på en viss sektion eller stänga delar av läktaren helt.

Detta verktyg har använts sedan 2016, men har i år tillämpats betydligt mer offensivt av polisen än tidigare. Syftet är att få bort pyrotekniken (ett brott mot ordningslagen som sällan leder till hårdare bestraffning än måttligt tilltagna dagsböter) från läktarna.

Klubbar har utan motivering någon dag före match fått besked om omfattande publikreduceringar. En viss typ av flaggor har plötsligt förbjudits. Försök till samtal med polisen har mötts av tystnad.

Den här utvecklingen är egendomlig. Under de senaste tio åren har mycket blivit bättre på läktarna. Rasismen har i princip försvunnit. Likaså våldet. Det begås betydligt fler brott under en genomsnittlig dansbandsfestival eller en helgkväll på Stureplan än i samband med en allsvensk fotbollsmatch.

Förbättringarna är ett resultat av hårt arbete. Föreningen Svensk Elitfotboll, klubbarna och supportergrupper har med stöd i forskning utarbetat strategier som visat sig fungera överraskande bra.

Utvecklingen hade inte varit möjligt utan en dialog med polisen som tidigare upplevts som mycket god. Nu är relationen bottenfryst och de dryga två miljoner åskådare som varje år går på fotboll utsätts för kollektiva bestraffningar för elände som någon promille av publiken ställer till med.

För den som vill göra det bekvämt för sig erbjuder opportunismen möjligheter. Huliganer och allsköns läktarslödder ska hålla sig på mattan, veta hut och lyda order.

Men det är mer intellektuellt hederligt att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Det finns skäl till att Svenska fotbollsförbundet i ett utspel kallat polisens inställning ”orimlig” och ”oproportionell”. Det är inte utan orsak som tre miljöpartistiska riksdagsledamöter i en motion vill att riksdagen ska kräva att regeringen ser över situationen.

Visst bär vissa supportrar en betydande del av ansvaret för rådande elände. Men polisen är sannerligen inte utan skuld.