Vissa saker lever för alltid. Tim, tack för det du lämnat kvar.

KOLUMNISTER

Musiken tystnar, lamporna tänds.

En röst harklar sig.

– Jag vet att de sista timmarna varit jobbiga för säkert hälften här inne.

Ingen säger ett ljud.

Det brukar vara artisterna själva som pratar om det. Vad som händer när musiken tystnar. Vad som ska hända med dem, när den dagen kommer.

För att det alltid kommer en dag när det blir tyst.

Och plötsligt står hundratals unga människor mitt i livet på en nattklubb i Stockholm och blir varse om att det som lever också kan dö. Om att det som varit soundtrack till så mångas framgångar och motgångar och hjärtesplitter och adrenalinkickar fått error och stannat upp.

Men att det också är i tystnaden som man hör pulsen slå.

Och hur vissa aldrig kommer att lämna helt.

Jag vet inte hur man ska börja prata om det. Storheten i personerna som gjorde EDM-musiken till soundtrack för en hel generation. Avicii är unik i sitt slag, men han är en av många som blev något nytt. Som tog över scener och plattformar som tidigare tillhört andra.

Dj-stjärnorna blev, och är, min generations rockstjärnor och ingen kan säga att de inte varit där.

Där för att se dem hända. Där för att dansa eller skratta eller gråta eller hångla eller sträcka händerna i untz-trans så högt över huvudet att allting plötsligt känns inom räckhåll.

Där för att vara som allra mest vid liv på dansgolv världen över.

Kanske är det just därför de blev vad de är. Så stora. Så eftertraktade. Så viktiga och innovativa och... odödliga.

De blev vad de är för att de gjort musik som skapt för att vara levande.

De var alltid närvarande när livet kändes som mest. Unga människor som blev något större för att de började skapa i sovrum och källare och garage.

De ville inte alltid upp på scenerna. De var inte alltid artister med en passion för estraderna, men de ville skapa någonting som fick människor att känna och plötsligt vallfärdade människor för att uppleva det tillsammans.

På nattklubbar. I arenor. I vardagsrum och på hemmafester och skogsrave dit alla artister oavsett storlek inte alltid når. De blev ett med livet för en högljudd generation som aldrig tvekat en sekund att dela upplevelserna vidare på plattform efter plattform.

Sista gången jag såg Avicii live var på Summerburst i Göteborg 2015. Han gick upp på scenen under en kolsvart sommarhimmel och kepsen var som alltid bak och fram och han hoppade på kryckor.

”Jag kanske ser ut som en mix mellan Forrest Gump och en cyborg, men en knäskada kommer inte stoppa mig” skrev han på Instagram timmarna innan.

Och så lyfte han vänster krycka i luften och hela Ullevi sattes i brand under en dirigent som ingen annan.

Plötsligt nådde han, om möjligt, ännu längre. Ännu högre.

Det fanns någonting odödligt med personer som Avicii. Med personer som satt soundtrack för livet när det känts som mest. Men ingenting kan leva för alltid.

Förutom det man lämnar kvar.

Tack för det du lämnat kvar, Tim.

Det kommer att leva längre än oss alla.

Foto: Thomas Johansson
Summerburst i Göteborg 2015.
Det här var Tim "Avicii" Bergling 00:52