Jag glömmer aldrig chocken när slagen bara fortsätter

Jag var bara sex år när jag kände de första slagen mot min bara hud.

Han la mig över knät, drog ner mina byxor och trosor, höjde handen och slog och slog och slog, mot min lilla barnstjärt.

Tog i allt vad han kunde. Trots att jag skrek och grät och försökte hålla händerna för.

Men han slet resolut bort mina händer. Fortsatte slå på min röda stjärt som redan sved enormt av alla slag. Handen höjdes igen och igen, trots att jag skrek och vädjade om att han skulle sluta. ”SNÄLLA SLUTA! SLUTA! SNÄLLA! ” 

Chocken, paniken, smärtan, rädslan, är förstås något jag aldrig glömmer. När slagen bara fortsätter. Svedan och smärtan från den illröda huden på rumpan sitter liksom för alltid kvar. Som ett ilsket ärr i mitt inre.

Mitt brott som utlöste bestraffningen: Jag hade tjatat. Inför släktingar. Om att få följa med till stationen och vinka hejdå när de skulle åka, trots att det började bli sent. Men det är förstås inget brott att barn tjatar.

Känslan av att en vuxen man som egentligen bara har som uppgift att älska mig för den jag är, slår mig besinningslöst, i mitt hem där jag ska vara som tryggast, utan att någonsin be om förlåtelse för det, utan att någonsin visa upp ånger, är förstås helt fruktansvärt. Ett av de största sveken. En skräck som inte går att glömma. En film som för evigt etsat sig fast. 

Det sorgliga är att jag inte är ensam. Tvärtom. Var fjärde barn blir fysiskt misshandlad av en vuxen i Sverige. Det visar rapporten ”Våld mot barn 2016” med fler än 4700 deltagande barn, en undersökning Unicef Sverige refererar till i alldeles nya rapporten ”Olagligt men inte straffbart” som går igenom hur svensk lag förhåller sig till barnkonventionen och visar på svårigheter att tillämpa lagen utifrån ett barnrättsperspektiv. 

Hur länge ska våldet vara en så stor del av så många barns liv? Var fjärde barn vittnar om att själv ha blivit fysiskt misshandlad. Det är alltså en halv miljon barn i vårt Sverige som får stryk av en vuxen.

Skämdes jag när jag låg där och fruktade nästa slag? Ja. Vågade jag säga något till någon annan? Nej. Men jag vet att en annan vuxen såg och visste. Och inget gjorde. Det var nästa svek. 

Många gånger under uppväxten flydde jag till badrummet, och skyndade att låsa dörren, i fruktan för våld. Det blev en del av mitt liv. Ett sätt att hantera. Att bli snabb att fly.

Fler än 200 000 barn blir vittnen till att se sin pappa, eller annan motsvarande man, slå sin mamma eller annan motsvarande kvinna, visar samma omfattande rapport. 

Jag är också ett av alla vittnen till mäns våld mot kvinnor. Hon gick in till mitt sovrum på morgonen, satte sig på min säng och sa:

– Se vad han gjorde mot mig. 

Hennes öga igenmurat i en jätteblåtira. En annan morgon var hennes arm i gips.

Jag var bara en flicka men rusade in till honom och frågade: ”Vad har du gjort?!”

Jag vet inte om mina frågor hjälpte. Men jag kände att han skämdes. När ilskan runnit av. Och blåtiran lyste genom foundation och puder i morgonljuset.

Som så många, har jag också gråtit och blivit så fruktansvärt arg och ledsen efter att ha sett dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” på SVT om Josefin Nilssons fruktansvärda öde, där hon blev så brutalt misshandlad av en tidigare pojkvän. Gamla minnen av våld jag bevittnat och upplevt känns på nytt.

Och en sak är säker: Vi måste bli bättre på att våga prata om det som skrämmer. Vi måste kunna prata om känslor på ett sätt som leder till lösningar, utan fysiskt eller psykiskt våld.

Vi måste våga fråga medmänniskor som drabbas av våld: Vad har hänt? Vad kan jag göra?

Varenda gång vi lär våra barn att prata om känslor, särskilt de otäcka, som besvikelse och rädsla, är en livsviktig övning.

För minst 13 kvinnor dödas varje år av sin partner. Var femte kvinna utsätts för våld av sin partner. En partner som en gång var ett barn, som inte fick lära sig att hantera bakslag. Som aldrig fick lära sig att prata istället för att slå.

Varenda gång män själva visar initiativ för att krossa en unken mansbild är ett så viktigt steg i rätt riktning. Tack Morgan Alling för #krokaarm Tack Alexander Karim för #jagtackarnej

Gör din insats för att stoppa våldet du också. Våga prata om det. För vårt största hot mot en våldsfri värld är när orden tystnar.

Efter en natt av våld – på dagen, teater. Mest av allt från min uppväxt med våld minns jag ljudet av tystnaden när det var över.

Det svåraste ögonblicket var charaden som spelades upp på morgonen, efter en natt med slag och gråt. Ett frukostbord där allt skulle vara frid och fröjd.

– Kan du skicka brödet?

– Javisst. Vad har du förresten på schemat idag?