Så straffade Putin en västvänlig granne
Många tolkar vad som måste ha varit världens kortaste krig som ett svaghetstecken för Vladimir Putin.
En minst lika rimlig tolkning är att Putin ville straffa en västvänlig ledare och därför lät bli att ingripa för att hjälpa honom.
När Azerbajdzjan i tisdags drog igång en blixtoffensiv i utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach kan det ha gått till på två sätt.
Den azeriske diktatorn Ilham Alijev såg ett tillfälle att flytta fram positionerna medan Ryssland är fullt upptaget i Ukraina och utnyttjade det.
Tajmingen och det snabba händelseförloppet talar dock för att han först fått ett underhandsgodkännande från Moskva.
Minikriget bröt ut precis samtidigt som världens ledare samlades för det stora FN-toppmötet i New York där Ukrainakriget och kraftiga fördömanden av Ryssland stod överst på dagordningen.
Det dygnslånga kriget fungerade som en perfekt distraktion för Putin. Fokus hamnade på en hela annan konflikt än Ukraina. Världsledarna snubblade över varandra i ivern att kräva ett snabbt eld upphör i striderna i södra Kaukasus.
Ukrainakriget fick inte alls samma uppmärksamhet som vid FN-mötet för ett år sedan.
Jag har sett många analyser där det korta kriget i Nagorno-Karabach tolkas som att Ryssland är så ansträngda i Ukraina att Putin helt enkelt inte hade kapaciteten att skicka truppförstärkningar till enklaven. Jag tror inte det är där man hittar den främsta förklaringen till varför Ryssland inte agerade mer kraftfullt för att stoppa Azerbajdzjans offensiv.
Övade med USA
Ryssland har sedan det förra kriget för tre år sedan 2 000 trupper i utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach vars uppgift är att upprätthålla freden i området som tillhör Azerbajdzjan, vilket Armenien tidigare i år erkände, men som befolkas huvudsakligen av armenier.
Det är uppenbart att de ryska trupperna inte gjorde särskilt mycket för att stoppa det azeriska anfallet. Man lät dessutom tidigare i år azeriska militären sätta upp vägspärrar i Latjin-korridoren, den enda vägen som mat och andra förnödenheter kan transporteras in till enkalven från Armenien, utan att ingripa. Vilket lett till svåra humanitära förhållanden för de 120 000 armenier som bor i enkalven.
Något jag tolkar som att Putin vill straffa Armeniens folkvalde premiärminister Nikol Pasjinjan för att denne flirtar alltför mycket med västvärlden och samtidigt skicka en signal till väst att inte försöka utnyttja kriget i Ukraina för att locka över ännu en före detta Sovjetrepublik till Nato-lägret.
Armeniska soldater övade nyligen ihop med amerikanska i Armenien.
Strax före det senaste krigsutbrottet gick Armeniens premiärminister ut i intervjuer i västerländsk media och meddelade att hans land inte längre kunde lita enbart till Ryssland som garant för sin säkerhet.
Inget Putin ville höra.
Krigsbrott
Landet beslöt för några veckor sedan att inleda processen att ratificera Rom-stadgan. Det skulle i slutänden tvinga Armenien att gripa den för krigsbrott efterlyste Vladimir Putin ifall han besöker Armenien.
Putin uppskattade inte heller att Pasjinjans hustru nyligen besökte Kiev och överlämnade humanitär hjälp till Ukraina samtidigt som hon träffade president Zelenskyj.
Det fanns gott om skäl till varför Armeniens ambassadör i Moskva nyligen kallades upp för en avhyvling.
Tidigare har Ryssland alltid stått upp för Armenien och dess rätt att skydda den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach. En konflikt som blommade upp efter Sovjetunionens upplösning 1991.
Efter de azeriska framgångarna i veckan har kraftiga protester brutit ut i Armenien mot premiärminister Pasjinjan som kan få svårt att bli omvald. Inget Putin skulle gråta över.
Det verkar som Putin av strategiska skäl vill närma sig det betydligt rikare Azerbajdzjan och försöka slå in en kil mellan västvärlden och diktator Alijev. Azerbajdzjan köper betydligt fler vapen från Ryssland än Armenien och är även i övrigt en mycket mer lovande exportmarknad för ryska produkter.
Fruktar inte Moskva
När Ryssland förra året vred åt gaskranen och mer eller mindre stoppade exporten till Europa vände sig väst bland annat till Azerbajdzjan som är rikt på både gas och olja. Bland annat tack vare den gasimporten kunde en energikris i Europa undvikas den gångna vintern.
Inför kommande vinter är Europa återigen till viss del beroende av gasleveranser från Azerbajdzjan.
Självklart innebär Rysslands krig i Ukraina att man har svårare att samtidigt upprätthålla sin roll som polis i alla konflikter som med jämna mellanrum blossar upp i de forna Sovjetimperiet. Framförallt innebär det ryska fiaskot i Ukraina att andra forna Sovjetrepubliker inte längre hyser varken samma förtroende eller fruktan för Moskva.
Men hela Putins dröm om att återupprätta Rysslands stormaktstatus till sin forna sovjetiska glans bygger på att han kan dominera sina grannar och stoppa avhoppare till väst som han bland annat gjort med Georgien och nu desperat försöker göra med Ukraina.
Det är ingen slump att de senaste striderna i Nagorno-Karabach var över på mindre än två dygn. Det förra kriget tog 44 dagar. Vi kan bara spekulera i spelet bakom kulisserna men sannolikt fattade Putin ett strategiskt beslut att knäppa Armenien på näsan för att i stället kunna få fördelar från Azerbajdzjan.
Inte nödvändigtvis ett tecken på svaghet.