Våldtäkten har på- gått i decennier
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Någon har sagt att om jorden inte var större än några meter i diameter och svävade lågt över ett fält någonstans, skulle människor värdesätta den mycket mer.
Folk skulle samlas för att beundra underverket; gå runt den, förundras över de otaliga små djuren på dess yta, imponeras av vattenytorna och fascineras av gaslagret runt miniplaneten.
(Jo jag vet, om jorden var så liten skulle vi ramla av den eller vara lika proportionerligt små. Häng med nu, det är en tankelek.)
Eftersom minijorden vore den enda i sitt slag skulle folk älska den, göra allt för att vårda den och skydda den med sina liv.
Det får mig att tänka på när jag besökte Smithsonianmuseet. En grupp turister aah!- och ooh!:ade inför den stora Hopediamanten. Diamanter får tjusiga namn som Millennium star, The Incomparable eller Heart of eternity. Great star of Africa är med sina 621,35 gram värd 400 miljoner dollar, vilket är mer än vissa länders BNP. Ett bra pris för pressat kol!
Det är ändå inget mot diamanternas diamant, den ”ovärderliga” Kooh-i-noor (”Ljusets berg”). För denna sten har Maharajor, mogulkejsare, persiska kungar och brittiska lorder och drottningar genom århundradena engagerat sig.
Papper med grönt tryck på har också den effekten på folk. Tänk om vi kunde ha samma entusiasm för träden som dollarsedlarna trots allt kommer ifrån.
De få som faktiskt har sådan lidelse för naturen hånas: ”trädkramare” är inget ord som sägs med vördnad. Hur många ungdomar har affischer av miljöaktivister på väggarna? Jämför med posters på självutnämnda gangsters!
Förortshårdingar såväl som överklasstanter, alla vill de ha blingbling liksom korkade skator som samlar på blanka saker.
Det är först när man ser Nasas bilder som man fattar vilken juvel jorden är. Astronauter brukar kommentera dess skönhet och skörhet. Hur tunn atmosfären som skyddar oss mot rymdens kallsvarta död faktiskt
är. Troposfär, stratosfär, mesosfär, termosfär, exosfär och ozonlager – alla tillsammans är de inte mer än ett transparent sammetstäcke över en ömtålig himlakropp.
Nere på marken är det svårt att greppa vår planets bräcklighet. Tellus är den stabila grund som vi dagligen vandrar på, så vi fortsätter att trampa på den och tror att den tål hur mycket stryk som helst. Liksom en fisk, omedveten om havet som omger den, tar vi jorden för given.
Gamla kulturer, ända från Kina till Mellanöstern och Centralamerika, såg jorden som en kvinnlig gudomlighet. Aztekerna kallade den ”vår moder”. Grekernas gudinna hette Gaia (”Mormor jord”). Här i Norden hade vi Fjorgyn, mor till självaste Tor. (Det är från hennes fornnordiska namn Jördh som ordet Earth härstammar!)
Det är kanske dags att männen som beundrar kvinnor börjar älska jordgudinnan också, att feministerna som kämpar för kvinnors rättigheter uppmärksammar den våldtäkt som Gaia i årtionden har utsatts för, och att alla ungdomar som högaktar sina mödrar även respekterar urmodern.
The Incomparable… Den ojämförbara. Det är ett bra namn. Om vi uppskattar sällsynta oöverträffade ting, borde vi då inte värdesätta den ENDA kända plats i hela universum där liv existerar och vörda den tredje ädelstenen från solen?