Barn! Dröm om att bli mer än en kaffeservis

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-05

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Brudar i bikini

delade ut Metros tidningar häromveckan, och vd:n Andreas Ohlson förklarade att ”vi genom våra handutdelare säljer möjligheten att dela ut eller visa upp en produkt”.

Skåda in i framtiden. Se kolportörer smörja in varandra i Dove-duschkräm, dricka sig glada på bag-in-box-vinet Chill out samtidigt som de delar ut Metro samtidigt som de har Socialstyrelsenskyltar med texten ”alkohol kan allvarligt skada din lever” hängande kring halsen. Det kan man se fram-emot.

Frågan är var man

gör av de vanliga kolportörerna under sådana här bikinidagar. Männen? Eller kvinnorna som inte hann telefonbanta bort övervikten? Andreas Ohlson säger att han tror att Metro har anlitat ett eventföretag för just den här prylen och ”Vi tvingar ingen att göra det här”.

Nej, nej. Men om man vill? Om man är en kvinnlig kolportör med diskuslår som är inställd på att gå till jobbet den här dagen precis som alla andra dagar. One’s gotta do what one’s gotta do, liksom. För det är ju sådant som det tjatas rätt mycket om. Man skall ta sitt ansvar och inse att ansvar handlar om skyldigheter och inte rättigheter. Eller blir man hemskickad i så fall och ”Carina är välkommen tillbaka i morgon igen, för då är det vindjacka på som vanligt”.

Det är inte lätt att vara en flexibel arbetstagare.

Häromveckan läste jag att Nina Björk gjorde en jämförelse mellan arbetskraft och en kaffeservis på Åhléns, och något om att en kaffeservis har ett enda syfte och det är att vara säljbar, och endast när den köps har den uppnått sitt syfte med sin existens. Man skall inte sälja något som ingen vill köpa.

Björk citerade

Linda Skugge. ”Lyssna noga nu, alla ungdomar: Välj ett yrke som är rimligt”, ”Kolla av marknaden, var kommer det att behövas arbetskraft”. Själv filosoferade hon sig fram till; ”Barn och ungdomar som vill bli framgångsrika på arbetsmarknaden bör inte fråga vad de blir lyckliga av. De bör fråga sig vad de kan sälja.”

Minsann.

Sagt av författarna och skribenterna Linda Skugge och Nina Björk. Som fick rådet att satsa på framtidsyrkena kolumnist och författare av sina syokonsulenter när de var små. Eller vad då? För jag sitter här och känner ett djupt och ganska innerligt f-y fan. Säger ni det? Har vi blivit så fattiga? Redan? Vad är det damerna tycker att barnen skall skriva i sina ”Mina vänner böcker” i framtiden? När jag blir stor skall jag bli: bikiniutdelare av tidningar.

Riksgälden skriver upp

statens prognos till 138 miljarder kronor i år. Ena dagen är det en sanning att det går bra för Sverige, andra dagen är det en sanning att vi är för fattiga för att barn skall få drömma om att bli något mer än en kaffeservis på Åhléns.

Vad sa Ola Salos syokonsulent till honom när han var liten? Christer Fuglesangs? Karin Mamma Anderssons? Satsa på en internationell karriär som konstnär! Och hur lång tid får man på sig att hitta en köpare? Har man chans på ett postumt existensberättigande om någon van Gogh-köper en efter ens död. Hur vet man för övrigt vad det är för kaffeservis som kommer att gälla i framtiden? För 20 år sedan fanns inte ens it-branschen.

När min brorsa

påbörjade sin bibliotekarieutbildning sa man att det var ett framtidsyrke, fyra år senare var arbetslösheten i branschen ett faktum. (Tur att han ville vara bibliotekarie oavsett. Tur att han hade ett på riktigt intresse att konkurrera med när han sökte jobb. Tur att han som anställd inte ser det som ett nödvändigt ont att gå till jobbet under de närmsta 36 åren.)

Som vanligt handlar det förstås om klass. Att drömma om det omöjliga, oavsett om folk, syokonsulenter, Ams eller någon annan tror att det är speciellt lämpligt. För vissa blir det omöjliga en dag möjligt. Så sluta aldrig att drömma! Sverige är rikt men håller på att bli förbannat fattigt.

Lena Sundström

Följ ämnen i artikeln