Malin Berghagen är ett av mina barn – kritiserar utan att smaka
I går kväll bestämde jag mig för att göra potatiskakor. Jag hade köpt ekologisk lingonsylt och gjort mig till.
Jag rev femton potatisar ner i en stor skål och började steka potatissmeten i smör. Då klev ett barn in i köket.
”Vad gör du?”
”Potatiskaka, eller rösti som mormor sa när jag var liten”
”Jag tycker inte om det!”
Sedan anslöt ännu ett barn och så ett till. Alla konstaterade de att det var äckligt. Det såg äckligt ut och det luktade äckligt. Och de visste att det skulle smaka äckligt, trots att de alltså inte ens provat.
Jag började sjunga på Mammamartyrhits volym 2, ni vet ”Det här är sista gången jag anstränger mig, i fortsättningen får ni äta mackor eller vad ni vill, jag bryr mig inte längre om det ska vara på det här viset.”
Malin Berghagen är ett av mina barn.
Hon ser sjukhusmaten och bestämmer sig för att kritisera den, hårt, utan att ens smaka på den.
Jag tycker att Lill-Babs matbricka ser härlig ut, om man bortser från köttet eftersom jag är vegetarian.
Potatismos och ärtor, skulle det vara skräpmat?
Malin berättar att hon och hennes syskon har köpt egen mat till sin mamma, och det är självklart väldigt fint. Det står varje människa fritt att göra sina speciallösningar. Men att dra med sig hela sjukhusmatsverige i ett avsmaksraseri rakt ner i avgrunden, är inte det en smula överdrivet?
Kanske älskar Malins mamma groddar, kvarg, granatäpple och glutenfritt knäckebröd, men de allra flesta gamlingar jag har träffat på i mitt liv vill ha husmanskost, lagad mat, sås. Varmt och snällt mot magen. Milda fiskrätter, potatis, vit sås, kokta grönsaker.
Skulle jag äta den mat som Malin tar med till sin mamma skulle jag inte bara tappa femton kilo på ett halvår, jag skulle förlora själva livslusten. Och livslust, varm mat och sås, det behöver gamla människor. De behöver längta efter sin bricka som ser ut som den de är vana vid. De behöver sin lättöl på flaska och de vill ha sin efterrätt.
Sluta experimentera med hälsomat, det kan bli livsfarligt för en åldring.
Som jag sitter här och skriver kommer Joachim in i rummet.
”Vad gör du?”
”Jag skriver om Lill-Babs sjukhusmat”
Jag plockar fram bilden på wallenbergarna och potatismoset.
”Åh Gud så gott!” säger Joachim.