Vi människor har slutat tro på fakta

Som en bodyshot över ett skrubbsår.

Så mycket svider sanningen när den serveras i faktaform.

Det senaste exemplet är Gellert Tamas avklädning av ­Jimmie Åkesson i tisdagens Aftonbladet Kultur. Tamas ­begärde ut klasslistor och adresser från 80-talets Sölvesborg och bevisade att Åkessons imaginära invandrargäng enbart kan ha ­bestått av en åttaårig pojke.

Vi kan stanna där, nöja oss med att Jimmie Åkesson hade otur när han tänkte och låta honom springa klart sitt gatlopp. Eller tar vi tillfället i akt och funderar över om det spelar någon roll.

Jag kommer att tänka på Helsingborgs starke man, kommunal­rådet Peter Danielsson (M). För två år sedan snabbintervjuades han av Helsingborgs Dagblad. Danielsson stod vid en smockfull parkeringsplats och reportern passade på att fråga honom om ­parkeringsproblematiken.

”Jag kom faktiskt inte med bil hit utan jag kom gående nerifrån stan så jag hade inga såna problem”, sa Peter Danielsson.

Några dagar senare kunde tidningen avslöja att han ljög. Danielsson hade fått skjuts dit av en kollega.

Den vita lögnen ledde till ett litet drev mot kommunalrådet. Folk rasade och en ledande socialdemokrat pekade ut honom som en notorisk lögnare.

Ett annat exempel är från förra året när DN:s ledarskribent Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är ­också en lögn” väckte debatt. Kjöller skrev att orten Husby hade nämnts i närmare tusen fler presstexter än Bagarmossen.

Senare kunde den ovan nämnde journalisten Gellert Tamas avslöja att Kjöller hade räknat in samtliga texter i pressarkivet där ordet Husby nämndes. Bland annat texter om Turbonegros ex-sångare Hans-Erik Dyvik Husby och travhästen Husby Lynet.

En lögn – svart som vit, medveten som omedveten – är också en sanning så länge den inte avslöjas.

Men problemet är inte att vissa ­ljuger. Det är att vi människor inte tror på fakta.

Inom psykologin kallas fenomenet för konfirmeringsbias. Vi tror på och uppmärksammar det som bekräftar vår egen världsbild.

På ett mänskligt plan lär stormarna ha skadat både Åkesson, Danielsson och Kjöller. Men knappast på ett ­politiskt.

När jag själv jobbade som nyhets­reporter brukade jag ha party i inkorgen. Vilka faktauppgifter jag än la fram berodde det tydligen på att jag var en moderatmegafon eller en kulturmarxist. Hur det nu går ihop.

Tendenserna finns överallt, särskilt nu inför den internationella kvinnodagen. Svenska kvinnor tjänar generellt sett tusentals kronor mindre än män per månad, punkt slut. Ändå svämmar nätet över av män(niskor)s övertygelser om att så inte är fallet.

Människors mänsklighet får vi nog leva med, men lite ­ödmjukhet inför fakta hade inte skadat.

Hanne Kjöller

Hanne Kjöller

I tisdagens DN går ­Hanne Kjöller till attack mot nät­sajten Rummet, där endast rasifierade personer får ­höras och publiceras. Kjöller jämför sajten med ”ältar­sajter för sjukskrivna”. Den formuleringen säger nog mer om henne själv än om Rummet.

Peter Danielsson

Peter Danielsson.

Förra veckan föreslog ­Danielsson en uppgradering av offentlighetsprincipen ­genom att göra mer data tillgänglig för alla via nätet. En sådan transparens minimerar risken för fiffel och båg. Tänk om alla kommunalråd resonerade så.

Följ ämnen i artikeln