Det kan bara bli bättre, eller hur?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Häromdagen såg jag att en psykoterapeut gett ut en bok, som heter "Det kan bara bli bättre - Kreativa lösningar när du är på botten".

Ja, visst är det väl så att det blir bättre sen. Det trodde jag, när jag var ung. Jag minns en ung man, som på en fest föll ihop mot min axel och deklarerade att "livet var för djävligt". På det hela taget ville man hålla med honom - det är jäkligt. Men nu behövde han tröst, så jag sa snabbt: "Det blir bättre sen, när du blir äldre." En redan äldre man hörde det och såg ogillande på mig och protesterade. "Det blir det visst det", invände jag lite trotsigt. "Nejdå", sa han och talade som en vuxen till ett barn - eller som en kulturskribent till en veckotidningsdito. "Du menar", sa jag hetsigt", att jag är ett offer för förljugenhet och självbedrägeri?"

Han nickade "just det" från sina höjder. Det finns ingenting förargligare än karlar som står och ser så där allvisa och kompetenta ut. "Jag förstår", sa jag till den äldre mannen, "att du menar att det är rävens sura rönnbär, när jag säger att det är mycket lättare att vara fyrtio än tjugo och att jag för allt i världen inte skulle vilja vara ung igen. Om det skulle innebära att jag blev ung på det sätt som jag var ung, när jag var ung", slutade jag virrigt och förstod att han inte förstod. Somliga säger förstås: "Ack ja, man skulle vara ung igen. Då var det roligt." Men då tror jag att de är offer för förljugenhet och verklighetsförfalskning. Blir sentimentala, idealiserar och förbättrar.

Det kan tänkas att jag tror så för att jag är avundsjuk. Det fanns ju flickor som aldrig hade en sekund av osäkerhet, rädsla och komplex. De kanske drömmer om och spisar grammofonskivor från tiden. Medan jag är absolut kallsinnig inför "In the Mood" eller "Top Hat" eller vad man spelade då jag inte blev uppbjuden på skoldanserna.

Varje kväll bad jag till Gud att jag inte skulle dö, innan jag hade fått leva. Det var som hela min ungdom bara var en tid då jag gick och väntade på att det skulle gå över. Att jag skulle vara stor och inte rädd. Sen var jag stor och nästan inte rädd. För naturligtvis går det aldrig riktigt över. Men skillnaden räckte för att jag ständigt skulle förvåna mig över den.

Att jag vid fyrtio och fortfarande än i dag så pass litet bryr mig om vad folk säger om mig, ifall jag "gör bort mig". Att jag kan klä mig som jag vill utan att ängsligt spegla mig runtom tusen gånger och sen säja till mig själv "Nej men jag är nog för tjock ändå". Att jag har vågat resa ut i världen ensam och inte vara rädd.

Att jag mitt i en förtvivlan känner igen det och vet att det går över. (Även om det är allt svårare att komma ihåg.) Att jag inte väntar att något oerhört ska hända nästa dag och sen blir besviken, när det inte händer. Att jag kan vara glad åt mycket små saker som t ex en maffig bakelse till eftermiddagsteet.

Ibland förleds jag att tro att ungdomen i dag - denna medvetna, överlägsna ras - aldrig är rädd. Men en annan gång inser jag att de är likadana som vi var. Deras ångest är inte mindre än min en gång. De bara visar den på annat sätt. Det är därför jag står fast vid vad jag sa. Det blir bättre sen.

Men det är klart. Inte hur länge som helst. Inte när man är åttio, eller?

Kerstin Thorvall