Zulihana, 17: "Tack för att du räddade min familj"
Uppdaterad 2017-01-31 | Publicerad 2017-01-22
14-åriga Zulihana kämpade för att hennes familj skulle få stanna i Sverige.
Men efter nio negativa beslut blev hon apatisk och var tvungen att sondmatas.
Nu har hon fyllt 17 år, fått livet tillbaka, och vill tacka sin räddare.
2012 kom Zulihana tillsammans med sin familj till Sverige från Makedonien. Hon var då 14 år gammal, och äldst i syskonskaran. Det var sommarlov och Zulihana satt framför tv:n och försökte att lära sig svenska. I augusti började hon i IV-klass i skolan, och det dröjde inte lång tid innan hon pratade flytande svenska.
Familjen ville inget hellre än att stanna i Sverige, men efter nio negativa beslut såg allt väldigt dystert ut. Mamman blev sjuk och pappan kämpade för att ta hand om de fem barnen. Och trots att han inte berättade hur mörkt det såg ut så förstod Zulihana.
– Då försökte jag att hitta hjälp själv. Jag gick till olika advokatbyråer och frågade vad de kunde hjälpa mig med. När jag insåg hur svårt det var blev jag deprimerad och stressad. Jag började förstå att vi skulle bli tvungna att åka tillbaka till Makedonien, säger Zulihana.
Ringde Anita och berättade allt
– Jag blev stressad och började äta sämre. Jag hade inga vänner och jag var hemma. Jag brydde mig inte om någonting, jag var bara så rädd för allt som skulle hända.
En dag när hon googlade efter organisationer som kunde hjälpa så hittade hon Anita D'Orazio, som i 40 år kämpat för flyktingars rättigheter.
– Jag ville inte säga någonting till min familj än för jag ville vara säker först. Men jag fick en stark känsla av att allt skulle bli bra, säger Zulihana.
Dagen efter ringde hon till Anita och berättade hela historien.
– Anita sa att hon skulle hjälpa oss, att jag skulle ta det lugnt och inte stressa upp mig. Men jag kunde inte låta bli. Jag såg på min pappa att han inte var som vanligt. Han kämpade med att ta hand om mamma som var sjuk och alla oss barn. Han brukar skratta, men nu gjorde han inte det längre, och det sårade mig verkligen, säger Zulihana.
Zulihana började må allt sämre.
– Alla de här känslorna som jag hade, det blev värre och värre hela tiden. Jag kunde inte lugna ner mig, säger hon.
– Pappa tog mig till vårdcentralen flera gånger för han såg att något dåligt var på väg att hända. Men där sa de bara åt mig att jag måste tvinga mig själv att äta. Sista gången ville jag inte gå dit för jag visste att de skulle säga samma sak – och det gjorde de. Jag blev arg, deprimerad och stressad när jag tänkte på att vi skulle åka tillbaka. Jag hade svimmat några gånger hemma innan, men den dagen efter vårdcentralen svimmade jag igen och sedan var jag okontaktbar.
Var apatisk i 9 månader
I nästan nio månader låg Zulihana apatisk och fick sondmatas. Anita var och hälsade på familjen och gjorde allt som stod i hennes makt för att de skulle få stanna i Sverige. Under året som gick hade hon i stort sett daglig kontakt med familjen genom Zulihanas ett år yngre syster Nedjibe, som också pratade bra svenska.
Och efter lite drygt ett halvår fick familjen äntligen uppehållstillstånd.
Nu har tre år gått. Zulihana går första året på gymnasiet och drömmer om att plugga juridik och bli advokat.
Hur mår du i dag?
– Jag mår mycket bättre. Jag försöker att kämpa och nå mina drömmar, säger Zulihana.
Nu har pappan fått jobb och mamman studerar.
– Sedan pappa fick jobb är han mycket gladare. Och mamma praktiserade på ett äldreboende och gillade det så nu har hon börjat studera till undersköterska.
Vad vill du hälsa till Anita?
– Hon har förändrat mitt liv totalt. Vi är så tacksamma så vi vet inte hur vi ska uttrycka det. Hon kom in i våra liv som en ängel. Hon gav oss en framtid och gjorde oss glada och lyckliga, det är så underbart!
Varför tror du att hon lyckades med det som ingen annan lyckades med?
– Hon bryr sig verkligen om människor, och hon försöker att hjälpa på alla sätt hon kan. Det är vad som gör henne bäst.
Vad tycker du om att bo i Sverige?
– Jag tycker jättemycket om det här landet. Jag känner att jag kan jaga mina drömmar här utan några hinder, och leva ett liv som jag alltid önskat mig.