Kristine fick återförenas med sin mamma – efter 42 år

Publicerad 2018-10-28

För några månader sedan bestämde sig Kristine Sakari, som adopterades till Sverige som bebis, för att leta upp sin biologiska mamma. Och för några veckor sedan träffades de – för första gången, skriver Norrländska Socialdemokraten.

– Det var otroligt känslosamt, hon grät, jag grät – och alla som var omkring oss grät, säger hon till Aftonbladet.

När 42-årige Kristine Sakari var tre månader gammal kom hon till Överkalix från Argentina. Där växte hon upp med sina adoptivföräldrar och lillebror. Kristine, som alltid vetat om att hon är adopterad, har alltid undrat över sin biologiska mamma – men det var inte förrän hon var 24 år som hon bestämde sig för att söka upp henne och ta kontakt.

– Det kändes som det var viktigare när man fick egna barn, vid den tidpunkten hade jag precis fått min äldsta tjej. Det dök upp frågor om hjärtproblem i släkten och sådana saker. Det blev viktigare på helt annat sätt att hitta henne.

Kristine lyckades hitta sin mamma tack vare hjälp från en av familjens spansktalande vänner, något NSD även skrivit om. Och de hade kontakt i tre års tid – men plötsligt försvann mamman och var okontaktbar.

”Hade fått fyra strokes”

Kristine fick fortsätta sitt liv i Överkalix där hon utbildade sig till hårfrisörska och fick sin andra dotter. Men för några månader sedan bestämde hon sig för att leta efter mamman igen och tog hjälp av en tolk i Argentina som var känd för att hitta folk.

– Det hade gått cirka 13 år sedan jag hört från henne sist.

Och sökinsatsen lyckades – det visade sig att mamman varit jättesjuk.

– Hon hade fått fyra stycken strokes, det var därför som hon försvann. Hon hade inte kunnat hålla kontakten med mig. Hon hade svårt att prata och hon hade blivit blind, säger Kristine och fortsätter:

– Jag var glad över att hon levde överhuvudtaget. Tankar om att hon gått bort hade såklart slagit mig. Samtidigt var jag ledsen över att hon varit så himla sjuk. Att hon var blind kändes jättejobbigt från början då hon inte skulle kunna se mig och barnen.

”Var jättekänslosamt”

För några veckor sedan när det äntligen var dags att få träffa sin mamma för första gången så märkte Kristine att blindheten inte var något problem. Med sig på resan hade hon sina döttrar.

– Det var jättespeciellt. För det första hade jag inga förväntningar överhuvudtaget. Jag skyndade mig dit för att se att hon levde. När vi kom dit så låg hon där i sin säng. Det var otroligt känslosamt, hon grät, jag grät – och alla som var omkring oss grät. De försökte förklara hur jag såg ut och hur jag var så att hon skulle förstå bättre.

De stannade i Argentina i 2,5 veckor och besökte mamman nästan varje dag som bor i ett enkelt hus med sin sambo – de hann även träffa fler släktingar. Nu håller de kontakten via mobilappen WhatsApp och Kristine planerar att åka tillbaka i mars.

– Man försöker ju se framåt och lära känna henne och alla andra som jag nu har fått chansen att få i mitt liv, all min släkt.

Hon tycker dock det är viktigt att påpeka att hon har haft, och har fortfarande, det väldigt bra med sin familj.

– Jag har ju världens bästa föräldrar, jag är sjukt tacksam. Alla i Argentina sa det också, att de är så tacksamma över att jag fått de föräldrar jag har. De är så otroligt stora människor, mamma och pappa, de har verkligen velat att jag skulle åka och uppleva det här. Jag hade aldrig kunnat få det bättre än jag har det.