Snorre, 71, fångade in hunden Turbo – efter 8 månader
Publicerad 2018-08-30
Varken snösmocka, skräckhetta eller mörker satte stopp för Snorres jakt efter den bortsprungna hunden.
200 nätter, 3 000 mil och åtta månader senare är Turbo hemma igen.
– Det fanns inte på kartan att ge sig, säger Snorre Selmer.
Hunden Turbo fick en dålig start i livet, men räddades från misären av norrmannen Snorre Selmer, 71, som driver ett hundpensionat i Dals-Ed.
Efter några månader i Snorres omsorg var den skygga Turbo tillräckligt trygg för att flytta hem till en familj i Bovallstrand, åtta mil bort.
Men det här skulle inte bli sista gången som Snorre blev Turbos hjälte.
Ensam i snösmockan
Den 15 januari i år ringde de nya ägarna och berättade att Tubro sprungit bort redan den 20 december. I flera veckor, mitt i kallaste vintern, hade hunden alltså varit på fri fot.
Flera personer hade sett honom i närheten av Bovallstrand och allt tydde på att han rörde sig inom ett begränsat område.
Efter flera veckors sökande, lockande och gillrande av fällor, fick Snorre och sambon Unn till slut se hunden med egna ögon.
– Det var ju 16-18 minus så det var ju helt otroligt. När vi observerade hunden själv fanns det inte på kartan att ge sig. Vi ordnade mat till Turbo sent på kvällen och stack i väg vid tio halv elva på kvällen, det tar ju en timmes att köra. Jag kan räkna på ena handen de nätter jag inte var i Bovallstrand.
Snabb som vinden
I april var de en decimeter från att fånga honom med en av de många fällor de byggt, men Turbo skulle visa sig ge skäl åt sitt namn.
– Han var snabb som vinden. Vi hade en stor håv som vi höjde upp med en galge, med en skål mat under. Vi satt med ett snöre 15-20 meter därifrån i bilen och löste ut fällan, men han märkte att något rörde sig och försvann.
Den 20 augusti, på dagen åtta månader efter Turbos försvinnande, gav timmarna av utfodring och förtroendebyggande resultat. En skål varm kycklinglever lockade in hunden i inhägnaden som Snorre byggt.
Den här gången satt Snorre i sin bil utom synhåll, och höll i snöret som skulle få grinden att stängas. I en annan bil satt Unn. När hon såg hunden gå in skickade hon ett sms till Snorre, som drog till.
”Helt otroligt”
De närmade sig sakta, rädda att Turbo skulle få panik och rymma igen.
– Men det behövde vi inte bekymra oss för. Min sambo böjde sig ner på huk och då kom han fram och slickade på handen. Det var helt otroligt, hon satte sig ner och gosade och kopplade honom. Jag är helt säker på att han kände igen oss från pensionatet.
Turbo får nu komma till ro hos Snorre på pensionatet, men ska tillbaks till sina nya ägare så snart han är helt trygg.
– Han är så lugn och fin. Men så fort det är ett litet ljud som han inte är van vid här inne försöker han gå och gömma sig. Det sitter nog i ett tag men annars är han nyfiken och leker och äter. Det verkar som att han hade fått nog av att vara på luffen, säger Snorre Selmer.