I min kokolåda bor ett medium
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Inne i mitt förflutnas garderob finns allehanda ting. Saker jag är stolt över, händelser jag har kommit att förlika mig med, men förstås också ett antal pinsamma situationer som fortfarande gör mig blossande röd i ansiktet. Allra längst in i garderoben står t ex en riktigt skamfylld låda med texten: ”Helt djävla koko”. Den stängdes igen med lager av silvertejp redan när jag var 16 år, men innan dess hann jag proppa den full av idioti.
Det kallas nyandlighet.
Jorå. Som yngre tonåring trodde jag nämligen på det mesta. Horoskop, att planeters placering på himlavalvet den dag jag föddes avgjorde hur jag sen formades som människa. Vadå gener? Socialt arv? Klass? Kön? Nej ? hmm ? planeter!
Jag lät mig bli spådd ett flertal gånger och precis som alla andra som vill tro, letade jag febrilt efter unika bevis i generella uttalanden – ”helt otroligt att hon kunde veta att min mamma jobbar med människor”. Och vid ett tillfälle betalade jag flera hundra spänn för att ligga på en multig soffa i en lägenhet i Solna, medan en kvinna masserade några punkter på min skalle. Vi skulle tillbaka till mina tidigare liv, sa hon. Coolt, tänkte jag, och vidarebefordrade alla möjliga bilder som dök upp. Kontenta: Jag
hade levt som man i 1700-talets Wien. Wow.
Ett sätt att hantera en kokolåda är förstås att garva, inget är så roligt som att titta närmare på den lukrativa industri av energifältsexperter, självutnämnda medium eller varför inte den fantastiska ironin i att man kan köpa stenar för nån femtiolapp som ska hjälpa en mot att ? hoho ? bli lurad.
Samtidigt vill jag vara snäll, mot mig själv och den jag var, såväl som mot andra. Jag vill tänka att alla har vi våra egna sätt att finna, alternativt fly, från oss själva. Vem är jag att döma någon annans högst individuella tro? Vilken metod som får en att må bra är väl egalt, så länge man gör just det, mår bra?
Jo, så är det naturligtvis. Men ändå, så fort jag ser flumindustrins tryne (nu senast omskriven i en artikel i tidningen Arbetaren), stiger temperaturen i kinderna, jag hör skallret från kokolådan i garderoben och jag blir bara så ? beklämd.