Oljebolagets skylt – mitt i Jozees trädgård: ”Högrisk­område”

Moses Rodriguez visar en bild på hur hans gård var omgiven av gröna åkrar. Det var för några år sedan.

I dag bor han mitt i ett industri­område, omgiven av gas- och olje­anläggningar.

– För djävligt. De jobbar dygnet runt. Men det finns inget jag kan göra för att stoppa dem.

CARLSBAD, NEW MEXICO. Bilden är inte ens tio år gammal men det är som två olika världar.

Omformningen började när Moses svägerska som bodde i huset intill och ärvt delar av gården bestämde sig för att sälja till en lokal byggherre. Han i sin tur hyr ut marken till bolag som arbetar inom olje- och gasindustrin.

– Jag försökte övertala henne att låta bli men hon lockades av pengarna, säger Moses med en hjälplös blick. De vill köpa mitt hus också men jag ville inte flytta. Dessutom erbjöd de alldeles för lite betalt.

Moses drar fundersamt fingrarna över det gråa skägget.

– I dag ångrar jag mig nästan. Det är ett helvete att bo här och nu är det nästan omöjligt att sälja huset. Vem vill bo här?

Baksidan av Moses tomt är inhägnad av ett två meter högt staket i korrugerad plåt. Han kliver upp på mittbarriären för att visa hur det ser ut på granntomten där det förr odlades majs, hö och andra grödor som föda åt boskapen som hans far hade.

I dag står en stor mängd lastbilar parkerade på andra sidan och en bamsig röd tank står precis intill Moses tomt. I den förvaras smutsvatten från oljeutvinningen.

– Tanken läcker så det rinner hela tiden in vatten på min tomt, säger Moses. De pumpar in och ut vatten ur tanken vid alla tider på dygnet. Jag vaknar på nätterna av oväsendet.

Han kliver ner från staketet och lyfter bort en samling stora stenar som håller en meterstor rostig plåtbit på plats.

När han lyfter plåtbiten uppenbarar sig ett rejält slukhål.

Moses går längre ner på tomten och lyfter upp ett antal stenar ur ett annat hål.

– Det är fullt av hål i marken på min tomt. Jag är övertygad om att det beror på vattnet som läcker in.

Företaget på andra sidan har sin maskinpark parkerad så att den sticker upp på andra sidan av staketet. Inifrån spelas musik på hög volym. Maskiner kör fram och tillbaka.

Några hundra meter bort ligger en gasanläggning. En svag stank av metan och ruttna ägg hänger i luften. Lukten kommer från läckor i anläggningen och från när man bränner gasen som är en biprodukt när man pumpar upp oljan.

Från en särskild kamera kan vi se hur det ”ryker” från gasanläggningen.

– Kraftiga utsläpp av metan, konstaterar biologen Charlie Barrett som sköter kameran. Så stora att jag måste anmäla dem till myndigheterna.

Moses hus är omgivet på alla sidor av industrin. Där åkrarna en gång låg växer nu låga, vindpinade buskage med kraftiga, vassa taggar.

– Överallt där oljeindustrin etablerar sig förstörs marken, klagar Moses.

Den fläckvisa extremt torra gräsmattan på framsidan av huset är helt tom bortsett från en järnställning där det hänger vad som ser ut att vara en vit lampskärm. Nedanför den hänger några ljusblå föremål som mäter luftkvaliteten.

Moses Rodriguez visar på sin mobil hur han får rapporter om luftkvalitén. Just nu står det ”poor”, dålig.

– Ofta står det ”hälsofarlig – gå inomhus och stäng fönstren”.

Moses är visserligen 68 år men oroar sig ändå för sin hälsa.

– Vissa dagar är det så illa att jag måste bära ansiktsmask för att stå ut med lukten. Men jag har inget val. Jag måste bo kvar här.

Vi kör någon mil till ett annat hus som ligger en bra bit in från huvudvägen. En ung kvinna kommer ut och möter oss. Jozee Zunigas mormor bor här. Jozee delar sin tid mellan mormors hus och sin mammas, men hon växte upp här.

Mormor är sjuk så vi pratar utanför. Det är drygt 20 grader i luften men det blåser kraftigt.

– När jag fyllde 18 började jag bli sjuk men i början förstod ingen vad som var fel, berättar Jozee som är klädd i blåjeans och blanka svarta skor.

– Det tog två år att få en diagnos. Hormonrubbningar. Precis sådant som kan orsakas av de giftiga ämnen som olje- och gasindustrin släpper ut.

Hon blev så dåligt att hon var tvungen att sluta skolan och ge upp sina ingenjörsdrömmar.

På baksidan av tomten har sex olika oljebolag dragit pipelines rätt över deras tomt.

– När de sista två ville dra sina försökte vi prata med dem. Men det sa bara att antingen skriver ni på pappren eller så gör vi det ändå. Trots att det är vår mark är vi helt rättslösa.

Det beror på lagen om mineralrättigheter som ger bolagen rätt att utvinna det som finns under marken. Dit räknas också pipelines och annan infrastruktur som möjliggör transporten av det som utvinns.

En vit påle med en gulmålad topp markerar var pipelines går. Här är marken helt rent från den buskvegetation som annars växer på tomten. En skylt meddelar att ingen får gräva här utan att först kontakta bolaget.

– Det är vår tomt men vi kan inte ens gräva här. För någon vecka sedan satte de upp en skylt ”Högriskområde – korsa inte här”. Det känns inte bra att bo på en plats där de hela tiden varnar för farliga saker.

Jozee talar lugnt och sakligt utan starka känsloutbrott.

Hon klagar över att de aldrig får någon information om vad som händer. Ingen från bolagen knackar på deras dörr. Ingen lägger några informationslappar i brevlådan.

– Senaste åren har vi känt alltfler jordskalv på grund av allt borrande i marken. Det har gett sprickor i grunden på mormors hus som vi måste reparera.

Hon pekar mot en hög med cementsäckar som ligger staplade framför huset. Runt grunden har markarbeten påbörjats.

– Bolagen tar inget ansvar och betalar ingenting. De behandlar oss som avfall, ett slags nödvändiga offer, istället för människor.

Aktivisten Kayley Shoup som kört oss hit påpekar att bolagen skänker pengar till vägar och diverse aktiviteter inne i Carlsbad.

– Men enskilda som drabbas av deras utvinning får ingen ersättning. Vi har en demokratisk guvernör som gärna marknadsför New Mexico som i framkant i miljöfrågor. Men det är mest ett spel för galleriet.

På andra sidan vägen har det precis byggts en anläggning som ser ut att mäta hur mycket som strömmar genom rören.

En kraftig kastvind får den småkorniga sanden att flyga runt i luften och skapa ett nästan ogenomträngligt dammoln som tvingar oss att gå tillbaka mot huset som erbjuder vindskydd.

– Jag har satt mitt liv och mina drömmar på paus, säger Jozee Zuniga. Jag måste hjälpa till att ta hand om mormor. Framtiden känns väldigt osäker.

Ser hon något hopp för att det ska bli bättre?

Hon tittar ner i marken och sparkar lätt med ena foten i jorden.

– Nej, konstaterar hon kallt. Jag är övertygad att Permian Basin, där vi ligger, kommer att vara den sista platsen på jorden där man fortfarande utvinner olja.