”Jag såg barnen och drabbades av hur vi har förstört för dem”

Det är glashalt och när jag ser min pappa komma cyklande vid tunneln mellan Enskede och Dalen slår hjärtat ett extraslag. Han fyllde 80 för två veckor sedan – hur är det möjligt? – och nu är han på väg till ett av alla sina möten. Men tänk om han ramlar?

Det gör han inte. Han tar sig fram oskadd till Ica Dalen och snart står de där, ”Gretas gamlingar”, och sjunger för klimatet. Melodin är Dylans ”And the times they are a’changing”, Enskedes egen Mats Nörklit har skrivit orden.

Åh farfar och farmor var är ni nånstans?
Ni vet nog hur allting kan kännas ibland
Det känns som om hela vår värld står i brand
Och tillvaron själv äventyras.
Men res er och ta era barnbarn i hand
För vår tid kan ännu styras.

Varje fredag står de här. Hans och Gun och Ann och Sven och pappa och Gittan och de andra. Jag har känt några av dem i över 40 år, det vill säga hela livet. Så här har de hållit på hela tiden.

Jag växte upp i stockholmsförorten Enskede. I dag kostar det många miljoner att bo här, det är nya Bromma eller söderförorts Djursholm som min kompis sa. Han jobbar i finansbranschen och är en av få jag känner i min egen ålder som har råd att köpa hus här. Men mina föräldrar köpte sin villa för 200 000 kronor i början på 1970-talet. Då bodde det fortfarande en kombination av hantverkare, lärare, tjänstemän och kulturarbetare här. Jag kände ingen som var rik och ingen som röstade på Moderaterna.

Många lämnar sin uppväxtort bakom sig, åker hem en gång om året eller aldrig. Men jag bor fortfarande i Stockholm och Enskede är bara 20 minuter bort med tunnelbanan. Pappa bor här, och hans fru Sylvia. De bor två kvarter från skolan där jag gick och bredvid parken där vi spelade teater. Jag kan varenda gränd, varenda äppelträd. I dag är alla Enskedes bygglov utnyttjade till max och de små egnahemsvillorna ser ut som överlastade semlor med sina utbyggnader, perfekt målade grindar och laddstolpar med en Tesla utanför.

Det är lätt att skriva en text om Enskede och bostadspriserna som en del i en berättelse om ett Stockholm som segregeras allt hårdare. Den berättelsen är sann. Men jag vill skriva om något annat.

Jag stämmer träff med Gittan på det som var Konsum när jag var liten och nu är hipsterkaféet Delselius. Gittan fyller också 80 snart, hon är lång som en kungsek och pappa brukar säga att det inte går att säga nej till henne. Det var hon som startade gräsrotsorganisationen ”Gretas Gamlingar”, för äldre som stöttar Greta Thunberg. Loggan är samma som ”Fridays for future”, fast med en käpp över. Gittan drog i gång den för tre år sedan.

– Jag såg några barn helt enkelt och drabbades av hur vi har förstört för dem, av vad vi lämnar efter oss och hur världen kommer se ut om 20 år. Jag kände att jag ville göra något.

Så där är Gittan, eller Birgitta Frejhagen som hon heter egentligen. Hon bestämmer sig för att starta något. Sedan blir det ofta så. I dag finns ”Gretas gamlingar” på 16 ställen runtom i Sverige. Det är lite svårt att veta för det finns ingen central organisation, ingen styrelse, inga medlemsavgifter, inga protokoll. Bara grånade aktivister som på fredagar ställer sig utanför sin lokala affär och sjunger mot klimatkrisen, med hemmagjorda skyltar och varma mössor.

– Greta Thunberg demonstrerar utanför riksdagen där politiken finns. Vi ville stötta henne genom att stå vid affärer, där folk konsumerar och finns i vardagen.

Gittan ordnar föreläsningar också. Och en skrift har tagits fram. Mest händer det med ”Gretas Gamlingar” på Gotland. Där har de fått kommunen att satsa tre miljoner på en kampanj som ska nå alla på ön och som handlar om vad den enskilde kan göra för klimatet när det gäller mat, boende, resor och konsumtion.

Hur drar man i gång en organisation? För Gittan gick det lätt.

– Jag tog med mig hela Enskedenätverket. På första mötet kom det 50 personer.

Varför kom det så många? Det är det jag vill skriva om.

När jag växte upp pågick det hela tiden något i området. Det var studiecirklar och möten med sosseföreningen och parkfester. Det fanns en kärna av folk som gjorde saker ihop. De var kompisar och grannar och det skapades en vana och en politisk praktik. Den bestod av vänskapsband, politiskt engagemang, tillit och rutin.

Det största de gjorde var Enskedespelet, en teateruppsättning om Enskedes historia som sattes upp i början av 1980-talet. Det byggdes ett cirkustält och på scen stod 100 amatörer, hälften barn. Jag var ett av dem, de flesta av mina kompisar var med och deras föräldrar. Vi ungar sprang omkring barfota i leran sena vårkvällar när repetitionerna aldrig tog slut. Det var kallt därinne, luktade sågspån och lera. Publiken kom. I Stockholmstidningen skrev Sven O att han kände en ”varm glädje och en stor lycka” när han gick hem i sommarnatten efter att ha sett pjäsen. I mer än 20 år höll de på.

– Idén kom upp när vi blev osams om kärnkraften inför folkomröstningen 1980. Det splittrade sosseföreningen. Efter omröstningen ville vi göra något annat i stället för att bråka, något kopplat till området, säger Gittan.

Gamla Enskede byggdes på 1920-talet av skötsamma arbetare som fick låna pengar till att bygga egna små villor. Det var en politisk och estetisk vision inspirerad av den brittiska trädgårdsstaden, med idéer om vackra arbetarbostäder i mänsklig skala. Ideologin var en kombination av självägande och stadsplanering, av individualism och konformitet. Där några fick chansen att lämna stan och trasproletariatet bakom sig för att bygga ett eget hus och en egen täppa.

Enskedespelets bärande berättelse om att gå från mörkret mot ljuset skrevs av min pappas generation, de som många gånger kom från fattiga förhållanden och fick tillgång till utbildning, såg världen öppna sig och saker som blev bättre. Det var deras story. I efterhand är det lätt att se svagheter i både projektet och berättelsen. Enskede var inte för de svinrika i början av 1980-talet, men detta var redan då ett område för bildad medelklass. På andra sidan Nynäsvägen fanns det nybyggda området Dalen, med hyresrätter och innergårdar. Klassgränsen gick knivskarpt vid tunnelbanespåret även om ungarna blandades i Enskedeskolan.

Enskedespelet fortsatte sätta upp föreställningar i cirkustältet. Det var Brecht och egenskrivna pjäser, ett år spelade pappa en vitsminkad råttkung. Men då hade jag och de flesta av mina kompisar slutat sedan länge. Det var en del av ett normalt föräldrauppror men också något annat, mer politiskt och tidsbundet. Vi tyckte att våra föräldrar var samtidigt löjliga och rörande med sina utklädningar och eviga masscener. Alla fick vara med, men alla skulle också se likadana ut på scen, med vita ansikten och varsitt paraply. Det som var svårast att smälta var uppriktigheten, det uppfordrande och godtrogna. Bristen på självdistans, och idealismen.

Vi slutade, men pappa och Gittan och de andra bara fortsatte. Och fortsatte. De startade ett kulturcafé med uppträdanden och 200 personer i publiken varje gång.

– Just nu gör vi nattvandringar, säger Pia, en av områdets grånade eldsjälar. Jag tänker att det kanske i första hand borde vara föräldrarna till eventuellt stökiga tonåringar som borde göra det, inte den här generationen. Men de bara fortsätter, av gammal vana.

I dag är mångas uppfattning av politiskt engagemang att sitta och käfta på Twitter. Åsikten och orden står i centrum. Det är politik som position och identitet i en digital offentlighet som alltid utgår från individen. Jag tänker på det Gittan berättade, att Enskedespelet kom till för att man lade kärnkraftsfrågan åt sidan när man inte kom överens. I stället försökte man hitta något som alla kunde engagera sig i.

I en teaterföreställning finns så många uppgifter. Ett tält ska resas, scen byggas, en orkester spela, kläder sys och fikabröd bakas. Det är planering och pengar som ska samlas in. Det är så många som har varit med på ett hörn, kanske tusentals personer. Det gjorde något med området. Gav det liv.

Men pappa och de andra är till åren nu. När jag går på Socialdemokraternas årsmöte och äter julgröt strax före jul kommer fortfarande ganska mycket folk. Det är mysigt, gänget kämpar på och många sluter upp när utrikesminister Ann Linde, som bor i området, pratar om internationella frågor. Men inte många är under 50.

Det är så mycket som har hänt sedan jag bodde här. Sverige är ett annat land, mycket hårdare segregerat. Tunneln till Dalen under Nynäsvägen är mer murlik än någonsin. I Gamla Enskede lockar de svindyra villorna en viss slags folk och håller de allra flesta borta. Med pengarna, och tidsandan, kommer ett annat sätt att leva.

Jag stämmer träff med Johanna Huss som driver Enskedespelet i dag. Sedan 2001, när den äldre generationen drog sig tillbaka, har barn- och ungdomsdelen av verksamheten fått större utrymme. Det är samma ideologi i botten, den handlar medskapande, demokrati. Enskedespelet sätter fortfarande upp fantastiska uppsättningar inför stor publik. Men det är en annan tid nu och svårare att få till samma kraft. Både med pengar och engagemang.

– Då var det mer en större grupp som drev det tillsammans. Och det fanns mycket mer stöd runtomkring. Engagemang, studiecirklar, föreningsliv. I dag hänger mycket på mig.

”Lycklig den förort som har ett Enskedespel – en mötesplats för hundratals barn, ungdomar och vuxna som sytt och byggt, övat och repeterat”, skrev teaterkritikern Lars Ring i Svenska Dagbladet när Alice i Underlandet sattes upp 2016.
”Enskedespelet är en ojämförligt vacker metafor för solidaritet, jämlikhet och folklig teaterkonst.”

Det är lätt att säga. Men allt svårare att skapa. Egentligen är det otroligt att det fortfarande går.

När Enskedespelet startade fanns pengar att få från ABF, Folksam och staden. I dag finns inga pengar hos folkrörelsen, och från kommunen kommer nästan ingenting. I stället diskuterar Johanna med byggbolaget Atrium Ljungberg om att få tillgång till en lokal i det nybyggda Slakthusområdet. Hon skulle helst vilja expandera.

– Alla pratar om att det är viktigt med verksamhet för barn och unga. Här har vi en verksamhet som lockar hundratals. Vi får pengar från Kulturförvaltningen för själva spelen. Men för den löpande verksamheten finns inga pengar att söka. Jag fick höra från en tjänsteperson att ”ni kanske har gjort ert”. Aktiviteter för barn som håller på med idrott är mycket lättare att få stöd till.

Nu väntar hon på att pandemin ska klinga av. Johanna planerar att sätta upp en skräckföreställning inspirerad av Familjen Addams. Men det är svårt när ingen vet när det är säkert att repetera igen. Johanna är frustrerad, vill sätta i gång. Hon hälsar på varannan unge som går över skolgården där vi står och pratar.

Med sig har Johanna tre syskon som var med i flera av Enskedespelet uppsättningar och som nu väntar och längtar.

– Det var så himla roligt, säger tvillingarna Smilla och Saga.

– Det är en otrolig känsla att se flera hundra personer titta på en scen som man har varit med och hittat på, säger storebror Teodor.

Nu handlar barns – och vuxnas – liv så mycket om prestation, jämförande, att köpa saker. Det är idrott och läxor och allt tidigare betyg. Det är en fritid levd i spel och på plattformar vars syfte i slutänden är att tjäna pengar på oss. Pandemin har förstärkt våra mönster av att vända oss inåt, hemåt.

– I dag handlar så mycket om konsumtion, säger Gittan. Det började med vår generation, vi ville ge er allt. Sedan har det bara fortsatt.

Vad skapar samhörighet i ett område? När jag var liten trodde jag att politik handlade om att göra saker ihop. Spela teater, gå i en demonstration. I dag saknar jag det kollektiva, eller om jag romantiserar det. Ändå engagerar jag mig inte på det sättet. Dessutom är det som att tiden inte räcker till. Men det gjorde den inte då heller?

Johanna Huss säger att många föräldrar kanske vill engagera sig men att de inte alltid vet hur man ska göra. Det är en vana, en praktik.

Enskedespelet finns fortfarande, mot alla odds kanske. Trots att det är svårare i dag.

– Nu drömmer vi om en egen lokal som skulle kunna rymma all vår verksamhet och bli en mötesplats för deltagarkultur för framför allt barn och unga, från hela gröna linjen, säger Johanna Huss.

Jag tänker på gänget utanför Ica och vad de satte i gång. Jag vet inte vilka spår Enskedespelet sätter i sin publik, men jag är säker på att den förändrat många av de tusentals personer som varit med och jobbat med det. Att ge sig hän åt allvarlig lek tillsammans med andra gör något med en. Att som barn få se vuxna få stränga instruktioner av en regissör eller helt gå upp i en fantasi.

Jag frågar Gittan vad det bästa var med Enskedespelet.

– Jag tror att det var att vi gjorde något tillsammans med er, med barnen.

Vi går tillsammans upp mot Ica Dalen. Där står de sedan, min barndoms grånade giganter, och sjunger för klimatet en stund. Det är lite pinsamt. Jag är stolt över dem.

Jag funderar på om det är en stor eller liten sak att försöka ge ett område en själ. Jag landar i att det är storslaget.

Läs de andra delarna i serien: