Snälla, fortsätt att prata. Och anmäl!

Publicerad 2016-06-13

Vi är inte ensamma.

Vi är många – tyvärr, alldeles för många.

Det vet vi efter den här veckan.

Vår serie #inteensam har berört hundratusentals personer och den har rört om, gett eko i andra medier och fått flickor och kvinnor att börja prata om sina upplevelser.

Det var det vi ville.

För vi pratar så sällan om rädslan vi känner när vi går hem sent en kväll, om handen som klämmer i mörkret, om glåporden. Och om hur vi ständigt anpassar oss.

Under veckan fick vi äntligen möjlighet att göra det. Genom att dela med oss har vi dessutom fått möjlighet att befria oss från skammen många av oss känt. Skammen över att någon tafsade. Skrek hora. Tvingade oss till sex.

Responsen från er läsare har varit fantastisk.

Men vi börjar med nättrollen. I vår serie har vi inte gett dem möjlighet att raljera. Men här vill vi ändå berätta att många – samtliga män – hört av sig och velat göra problemet med sexuella trakasserier till en invandrarfråga.

Vi vet att de har fel. Vi vet att kvinnor trakasserats sedan urminnes tider - i Sverige. Många inlägg vittnar om just det.

En annan typ av kommentar vi fått från män är att de också blir tafsade på. Det är förstås också förskräckligt.

Vissa kallar tjejer som berättar för "gnällhoror" och "feministfittor". Tack för att ni så tydligt visar att den här debatten verkligen är nödvändig!

Ni är inte ensamma

Men nu lämnar vi nättrollen. För majoriteten av det som ni läsare bidragit med har varit massor av pepp och tacksamhet. Många av er har aldrig förr vågat prata om det ni har varit med om. I vår livechatt vågade ni för första gången. Modiga ni!

För ni är inte ensamma. Vi är alldeles för många - som varje dag sicksackar genom tillvaron för att slippa bli antastade.

Vi – Åsa och Cecilia – har precis som ni råkat illa ut. Fler än en gång.

Jag (Åsa) var bara 8 år första gången en jämnårig pojke visade sin snopp för mig - på fritids. Under mellanstadiet i skolan tafsade killarna, i skogen, på rasterna medan lärarna satt i fikarummet och drack kaffe. När jag var 13 år råkade ut för ett våldtäktsförsök - i kyrkan, på orten där jag bodde. Han var 22 och ungdomsledare. Dagen efter gick jag till skolkuratorn. Hon sa: ”om det här verkligen är sant, måste jag kontakta dina föräldrar”.

Jag ville inte det. För jag skämdes. Så jag tystnade. Precis som så många av er, som läst oss denna vecka, också gjort.

Jag (Cecilia) fick kommentarer om brösten och utstå tafsanden redan på mellanstadiet. Fröken tyckte att det var vi flickor som var "förpubertala".

Jag har känt främmande gubbhänder på låren under tågluffar, äckliga tafsanden på rumpan när jag varit på festival. Män har skrikit "våldtäktsläge!" när jag gått förbi i kort kjol.

Och jag, som i vanliga fall är så självsäker, har blivit rädd och förbannad. Men bara gått undan, inte vågat säga ifrån.

Och då har vi inte ens nämnt det självklara i att inte våga jogga på kvällen eller gå hem i högklackat på natten.

Snälla, var aldrig mer tysta. Snälla, fortsätt att prata. Och anmäl!

Live 1 - De senaste nyheterna på Aftonbladet.se - Sveriges
nyhetsportal

Följ ämnen i artikeln