Flyr – från blodbadet

Wolfgang Hansson

Här trängs tusentals som lyckats ta sig ut

LIBYSKA GRÄNSEN. Resväskorna bågnar i sömmarna.

Människorna har brådstörtat fått med sig det viktigaste. Deras ansikten är sammanbitna av sorg och rädsla, men också lättnad.

Resultatet av Gaddafis våldspolitik strömmar ut från gränsen till Tunisien i en strid ström.

Gatuskyltarna berättar att Tripoli bara är dryga 15 mil österut. Ändå är det två helt skilda världar.

Jag hör, mellan schlagerdängorna i bilradions franskspråkiga sändningar, hur blodet fortsätter att flyta i den libyska ­huvudstaden med summariska avrättningar. Men också om hur flera städer nära den tunisiska gränsen har tagits över av oppositionen sedan armén gjort myteri mot Gaddafi.

Inget vet hur tillförlitliga uppgifterna är.

Men människorna som flyr kan jag se med egna ögon. De har röstat med sina fötter.

Trängs för att få mjölk

Abdul Hamid bär en dotter på armen samtidigt som han har en stor resväska slängd över andra axeln. De har precis stannat till i det tunisiska Röda halvmånens (den muslimska motsvarigheten till Röda korset) gröna tält, där barnen får en liter mjölk med extra lång hållbarhetstid och de vuxna en baguette med en stark röd röra som pålägg och en flaska vatten.

Det är trångt och kaotiskt.

När de passerat järngrinden som vaktas av gevärsbeväpnade soldater och är i säkerhet på den tunisiska sidan sätter sig Abdul Hamid och hans hustru ner på sina tre stora väskor och pustar ut. Nu behöver de inte vara rädda längre.

Har gått över gränsen

Hustrun har yngsta dottern invirad i en tjock filt som skydd mot den kalla vinden.

De orkar inte berätta om sina upplevelser. De är nöjda med att ha kommit ut från Libyen med sina tre barn och livet i behåll.

Nu väntar en osäker framtid. Ska de återvända till Kuwait eller försöka få stanna i Tunisien?

Precis som majoriteten av flyktingarna kom de inte i egen bil. De har gått till fots över gränsen. Hur många som finns kvar på den libyska sidan och väntar på att släppas ut vet vi inte.

På den tunisiska sidan väntar bussar som tar dem till ett uppsamlingsläger utslängt på ett fält precis bredvid landsvägen bara några kilometer från gränsen.

”Libyen är farligt”

En lång kö av människor ringlar sig till några av de gröna tälten. De flesta av dem är unga män från Egypten som har haft lågbetalda och enkla arbeten i Libyen men ­inte vågar vara kvar längre.

– Libyen är mycket farligt, säger en av dem på stapplande engelska medan han håller sitt gröna pass i ett fast grepp i väntan på att bli registrerad.

– Gaddafi är inte bra.

Lägret drivs av den tunisiska militären. Meningen är att flyktingarna bara ska tillbringa en natt här innan de körs vidare till flygplatsen i Tunis eller till någon av hamnarna där båtar avgår till Egypten och Marocko. Tunisien vill inte ha några permanenta flyktingläger. Överste Ben Rais berättar att 700 fångar har kommit hittills i dag. Lägret öppnades dagen innan. Då kom tusen personer.

Slagna och hotade

– Ingen vet hur länge vi måste hålla lägret öppet, säger Rais ­medan han pekar ut fältsjukhuset där de som har skador som måste ses över undersöks.

– Många har blivit slagna, hotade med kniv eller skjutvapen.

Solen färgar himlen orange när den långsamt går ner bakom bostadstälten. Inne i dem står de smala sängarna trångt, direkt på ökensanden. En tjock filt ligger på varje bädd som skydd mot natt­kylan.

Väldigt långt från någon lyx, men de slipper åtminstone risken att bli massakrerade.