Rickard Söderberg bjuder på en magisk vinterresa
Publicerad 2021-12-31
Wow. Att få avsluta det här året med Rickard Söderbergs Vinter är... en ynnest.
Att få följa med på hans vibrerande, gnistrande vandring genom lavendelfälten – hans lavendelfält – är fullkomligt magiskt.
Låt oss följa hans ord – och hitta vår egen inre stig och mötas utan masker detta nådens år, 2022.
Det finns bra sommar- och vinterprogram, det finns halvbra och tyvärr ett och annat mindre bra.
Och så finns det program som är som glittrande pärlor, sända från... ja, himlen – eller vad du vill kalla det.
Program, som man önskar att alla ville lyssna på – och verkligen ta till sig av. Inte bara njuta av, utan lära, växa, finna tröst och igenkänning i – och blomma av.
Program att ta till sitt hjärta – och spara där, som en skatt, att hämta kraft ur när det behövs.
Som operasångaren Rickard Söderbergs nyårsvinter. Om man som jag älskar opera är man ju redan hemma, med de musikaliska pärlor han bjuder på, som Mahlers åtta, Tosca eller Alcinas aria av Händel.
Det är ljuv musik.
Men än ljuvligare är Rickard Söderberg själv och det han så öppet och ärligt bjuder på av sitt liv.
Han tar oss med på sin egen inre resa – det emotionella, mentala och andliga äventyr som startade den där dagen, när han strax efter klockan 20 på kvällen den 14 juli 2019 kraschlandade, inför miljoner blickar, på Sollidens scen, under kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande.
Alldeles för länge hade han kört på för fort och för hårt, och både sin kropp och sin själ i botten.
Han talar om den ”ovalda ensamheten”, om att ”ensamma klingar vi tomma – tillsammans är vi gudomliga”.
Det är vackert, så skört och sårbart – och samtidigt så starkt och modigt.
Doktorn erbjuder mediciner, men Rickard Söderberg väljer tystnaden. Kosten och rörelsen blir årorna – stillheten och meditationen de segel, som är livsviktiga för att kunna blicka inåt.
Så börjar han sina trevande steg i sitt eget, inre blommande lavendelfält – en resa som slutar i nunneklostrets hönshus, där han skriver ned sin berättelse i boken ”Transformation”.
Resan ledde till en mindre Rickard Söderberg – utanpå. Och en betydligt större inuti.
Orden är så kloka och så tänkvärda.
Det han säger berör, på djupet.
När jag har lyssnat klart gråter jag.
Och du, Rickard, vadå ”växa till sig”?
Det var det dummaste jag hört.
Större är svårt att bli.