”Jag försökte skrika – men de hörde inte”
Publicerad 2011-03-17
KESENNUMA. Här samlar invånarna ihop spillrorna av sina liv.
Kaori Hatakeyama, 48, stod på tredje våningen i en skola när den bruna skräcken vällde in.
Mellan henne och den fem meter höga vågen såg hon människor promenera över den lilla bron.
– Jag försökte skrika åt dem att komma, men de hörde inte.
Konno Masayoshi, 53, blickar ut över infernot ett par hundra meter från vattenbrynet. Iklädd en blå overall med Röda korsets märke väl synligt på ärmarna går han runt bland uppochnervända bilar, båtar och raserade hus.
Förödelsen är total, hela området ser ut som en gigantisk soptipp där plankor, takplåtar, avloppsrör, kläder och möbler sticker upp. På marken rullar militärfordon, i luften surrar helikoptrar. I horisonten stiger rökpelare från de bränder som fortfarande härjar i staden.
– Många människor dog här. De spolades ut i havet, säger Konno Masayoshi.
Modstulet berättar han om den svarta fredagen som för alltid kommer att dela tiden i ett före och ett efter för de 78 000 invånarna i kuststaden Kesennuma i nordöstra Japan.
– Den var stor, stor, säger han om jordbävningen och kastar händerna fram och tillbaka i sidled för att visa hur allting skakade.
Om han var rädd?
– Oh yes!
Själv var han i säkerhet uppe i bergen när den fem meter höga tsunamin dränkte en tredjedel av staden.
Värre gick det för en av hans kompisar. Med plågade anletsdrag berättar Konno Masayoshi att hans vän visserligen klarat sig.
Men:
– Fru, son, son, moder - alla ute i havet.
Konno skakar på huvudet, fixerar min blick och slår ut med armarna.
Marken är fortfarande fuktig i området närmast havet. Fötter trampar lera och människor försöker skrapa i hop vad som ännu går att rädda av deras liv.
Väggarna är delvis borta, Nurikatsu Saitos hus lutar betänkligt. Ändå står han där inne och rotar fram smutsiga familjefotografier. Den 69-årige mannen och hans familj har haft tur.
– Barnen var inte här när vattnet kom. Alla mår bra, säger han.
Utöver räddningsarbetare och ett fåtal före detta husägare är Kesennumas gator öde.
Många håller sig inomhus, staden verkar i det närmaste övergiven.
Räddningsarbetet inleddes omedelbart i fredags eftermiddag. Allt är planerat i förväg i det katastrofmedvetna landet. Flera av stadens offentliga byggnader öppnades för de tusentals som förlorat sina hem.
– Vi har inhyst hemlösa i skolor och ger dem mat och dryck och mental omsorg om det behövs. Men vi har inte tillräckligt med vatten varje dag, säger Ken-Ichi Sato, chef för katastrofhanteringsenheten i stadshuset.
I Kesennumas högstadieskola hyser myndigheterna in cirka 500 av de hemlösa.
– Många frivilliga kommer hit för att ge mat och filtar till dem som behöver, säger Yumiko Miura, 33, lärare på skolan.
Där har hon själv bott sedan katastrofen inträffade.
– Jag bor 30 minuter med bil härifrån, men jag kan inte åka hem. Många vägar är blockerade och det finns ingen bensin.
I skolans överfulla gymnastiksal sitter Kaori Hatakeyama, 48, på en tunn madrass, tillsammans med sin mor Satsuito, 73.
Kaori jobbar vanligtvis som assistent på en advokatbyrå.
I fredags eftermiddag satt hon i sin bil då hon hörde på radion om en stor jordbävning och stannade omedelbart.
– Rutor och byggnader krossades. En stor skylt ramlade ner på gatan precis bredvid min bil, säger hon allvarligt.
Men eftersom inte särskilt många hus föll samman tänkte hon först att det inte var någon stor jordbävning – och rullade vidare. Då förkunnade radion plötsligt att en enorm tsunami var på väg.
Kaori körde raka vägen hem, hämtade sin 73-åriga mor och begav sig till den lilla grundskolan vid havet, inte långt därifrån.
De tog sig upp till tredje våningen.
Kaori såg ut genom fönstret.
– Jag såg ett enormt, brunt plask. Långt bort kunde jag tydligt se något som såg ut som en explosion.
Hon kunde inte slita bort blicken.
– Vågen kom bara närmare och närmare mot oss. Det hördes ett enormt brus.
Det var då hon upptäckte dem – människorna som vandrade över bron en bit bort.
– Vi insåg att det var livsfarligt så vi ropade och skrek efter dem: kom, kom, kom!
De ropade också till människor på gatan utanför, men ingen verkade höra dem.
– Vi såg hur människorna på bron försvann ur vår åsyn. Jag tror inte ens att de hann märka vågen som kom bakifrån.
Kaoris blick är allvarlig. Ögonen glansiga.
– Det var som i en film. Vi kunde inte tro att det vi såg var sant.
Vattnet sköljde över skolgården. Där hade flera personer precis parkerat sina bilar och flytt in i byggnaden.
– Vågen tog med sig bilarna. Till och med en brandbil flöt i väg i den bruna massan.
Flodvågen täckte cirka en tredjedel av staden och sjönk inte undan förrän nästa dag.
Ett stort antal byggnader skadades. Bensin läckte ut och staden stod snart i lågor.
– Hela natten såg vi stora bränder och svart rök på många platser, säger Kaori.
Fortfarande har hon inte kunnat åka hem till sin mors hus.
– Vi vill åka dit men det går inte. Vägarna är blockerade och mobiltelefonerna fungerar inte. Ryktena säger att alla husen har brunnit ner, men vi vet inte om det stämmer.
Hennes familj överlevde. Men några av hennes släktingar en bit längre bort saknas fortfarande.
– Eftersom vi inte kan kontakta dem så vi vet inte om de lever eller är döda.
Kaori pratar med lugn stämma.
– Jag förlorade mitt hus och min bil. Det är ledsamt, men min familj lever så jag försöker tänka att vi hade tur.
Vad tänker du om framtiden i Kesennuma?
– Vi har förlorat de flesta företagen på grund av bränderna, tsunamin och jordbävningen, men vi är ett fiskarsamhälle och vi har havet så om några år kanske staden blir levande igen. Men de människor som förlorat sina hem kan inte bo på kvar samma ställe, så det kommer att ta lång tid.
Hon fortsätter:
– Många människor säger att detta är slutet för staden och att vi inte kan göra något. De vet inte vad de ska göra nu.
Kaori bävar för att prata om sin egen framtid:
– Jag kan inte tänka på det nu.
Telenätet var i går fortfarande utslaget och elektriciteten fungerar bara sporadiskt.
– Tsunamin har gjort stor skada, det kommer att ta lång tid innan allt fungerar igen, säger Ken-Ichi Sato på stadshuset.
I stadshusets entré går folk runt och läser febrilt på en stor anslagstavla med lappar över saknade personer.
Fram till i går kväll hade myndigheterna konstaterat 211 dödsfall. Siffran kommer att stiga.
Över 1 000 personer uppges ha skadats och cirka 500 personer saknas fortfarande.