”Vår statschef ska vara vald”

Mattias Sandberg

Alice Bah Kuhnke i stor intervju om drevet, drivet, den fria konsten - och monarkins framtid

Hon har varit ett av de statsråd som har fått mest ­kritik.

Nu berättar Alice Bah Kuhnke om första tiden som kultur­minister - och om vikten av att inte ta åt sig.

– Jag har upplevt de flesta sorters hot, säger hon.

– Jag är otroligt glad över att vi lever i ett land där vi har yttrande­frihet och en fri press.

Alice Bah Kuhnke står i pressrummet på Folkets hus i Umeå och levererar sitt standardsvar på dagens vanligaste fråga:

Hur ser du på all kritik?

Kulturministern är i staden för att delta i Mänskliga Rättighetsdagarna.

Men under dagens åtta intervjuer är det få som frågar om varför hon citerade den finländsk-samiske författaren Nils-Aslak Valkeapää under sitt invigningstal.

Fokus ligger snarare på kritikstormen.

Själva utnämningen av Bah Kuhnke möttes i första hand med nyfikenhet - och förvåning.

Många undrade var hon stod i olika kulturfrågor.

Men efter en intervju i SR kom kritiken.

Kulturministern avfärdade ett par frågor som ”hypotetiska” - och efteråt blev hon sågad.

Bah Kuhnke svarade sina kritiker med en debattartikel i DN.

Med samma resultat.

Till och med DN:s egen kulturchef Björn Wiman kritiserade texten och skrev att det var en ”ansamling av floskulösa utfästelser”.

Hur kändes det på ett yrkesmässigt plan, tog du åt dig av kritiken eller tyckte du att den var ogrundad?

– Jag kan förhålla mig till den. Och det har nog att göra med att jag har varit en offentlig person så länge.

Bah Kuhnke säger att hon är van vid kritik - både för saker som hon kan och inte kan ­påverka.

– Redan när jag var liten och började med friidrott så fanns det de som ursäktade mina ­resultat, och sa till exempel att ”du som är så snabb, du är svart, du kanske borde tävla just med ­svarta”. För att jag vann över dem som inte såg ut som jag. Om jag lyckades bra i skolan då var det ”men din mamma är ju lärare”. Fastän hon inte var min lärare.

– Vår pappa uppfostrade oss och sa alltid: ”Alice, du måste ­vara dubbelt så bra, för de kommer alltid försöka ursäkta framgångar”. Så här, enkelt uttryckt: Hade jag lyssnat på andra ­människors hårda ord genom mitt liv så hade jag aldrig varit där jag är i dag.

– Det är inte det att jag inte lyssnar på kritik, jag älskar ju ­kritik - det låter perverst - men jag vill bli bättre. Och jag har nog lärt mig hur jag kanaliserar den.

I intervjun med SR ville du inte svara på om tyckte det var rätt att stryka i avlidna personers verk för att få bort rasistiska stereotyper och sa att det var en ”liten smålöjlig hypotetisk fråga”. Så här i efterhand, ­ångrar du det svaret?

– Nej, för jag gav svar på frågan. Och det är ju så att jag som ­minister inte ska lägga mig i enskilda publicistiska beslut. Det är otroligt viktigt. Jag tycker det är intressant att det var den frågan jag fick. När vi precis släppt en budget, när vi ökar kulturbudgeten med 252 miljoner kronor. Vi gör mer eller mindre en kulturell reform. Och så ­ frågar man just mig en pippi­negerfråga. Så jag tycker det var en parentesfråga och jag gav det svaret.

Kulturen har en mindre del av kakan i årets budget. Men du har sagt att det är en ”historisk satsning”. Hur hänger det ihop?

– De 252 miljonerna jämfört med 2014 är ju reella pengar. ­Sedan är det ju förstås beroende av hur alla utgifterna ser ut. Men jag pratar inte om procentsatser, utan hur mycket mer pengar som går till kulturen.

Vad tänkte du när du fick ­frågan om att bli minister?

– Jag var så inställd på att det var något annat. Fastän vi satt på ett hotellrum, dit Gustav hade ringt in mig. Jag förstod att det var något allvarligt, så alla mina försvarsmekanismer som generaldirektör för en myndighet gick i gång. Så det första jag tänkte när han sa vad det gällde var lättnad.

Rent ideologiskt, skulle du kalla dig vänster?

– Vänster? Nej, jag är miljö­partist.

Var skulle du placera in dig själv på en höger-vänster­skala?

– Då är jag väldigt mycket i mitten.

Har du någon gång röstat ­borgerligt?

– Nej, jag har alltid röstat på Miljöpartiet.

I en tidigare intervju ville du ­inte svara på om du var rojalist eller inte. Varför?

– Jag blev förvånad över frågan. Jag tycker den var befängd. När jag frågade om varför frågar du det fick jag svaret: ”För att du har intervjuat kronprinsessan Victoria”. Jag har intervjuat en nazist också. Ingen har frågat mig om jag är nazist. Jag har ­intervjuat väldigt många sorters människor. Jag har aldrig vurmat för monarkin.

Skulle du hellre se att Sverige blev en republik?

– Självklart ser jag att vår statschef ska vara vald. Men det är ju ett långsiktigt mål för mig, vårt parti och för väldigt många.

Skulle du säga att Bonniers makt över svensk media och bokförsäljning är för stor?

– Det skulle jag aldrig säga (skratt). Men jag förstår att du vill prata om ägarkoncentration. Jag skulle säga att det är viktigt att vi har en debatt om ägar­frågor, en debatt kring kvalitetsjournalistik och hur den påverkas.

Vad är din relation med Gunilla Herlitz?

– Gunilla Herlitz träffade jag för första gången ... för länge ­sedan. Vi gick en kurs tillsammans. Bonniers förläggarlinje. Det måste vara slutet av 1990­-talet. Hon gjorde ett stort intryck på mig och jag respekterar henne väldigt, väldigt ­mycket. Hon har lärt mig mycket. Hon har inspirerat mig. Och vi har hållit kontakten genom åren. Det är också en relation som jag har tydliggjort väldigt tidigt och aldrig hymlat med.

Finns det en motsättning mellan uppdraget som demokratiminister och kulturminister? Konsten ska ju vara fri - och även antidemokratisk konst är ju konst.

– Nej, det är absolut ingen motsättning. Kultur och demokrati är inte varandras verktyg. Det är varandras förutsättningar. En stark demokrati där våra olika friheter är djupt grundade i institutioner och hos männi­skor - där kan den fria kulturen blomma.

– Och samtidigt, ett fritt kulturliv, den fria konsten, den stimulerar oss människor. Den får oss att bli provocerade och ifrågasätta normer. Den roar oss. Och det i sin tur gör att vi lättare accepterar och respekterar ­andra människor. Och därmed blir mer demokratiska.

Men är yttrandefriheten inom konsten gränslös?

– Jag skulle säga att yttrandefriheten är grunden för konsten. Det betyder inte att yttrande­friheten står över alla andra friheter och rättigheter. Friheten att inte bli utsatt för hets mot folkgrupp till exempel.

Alice Bah Kuhnke berättar att hon har ”jobbat mycket med sig själv”.

Samtidigt som hon är väl medveten om sina svagare sidor.

Vilka är de?

– Till exempel högmod får jag jobba med.

Utveckla.

– När jag blir irriterad och arg, då har jag alldeles för lätt att ­tänka: Åh, varför läser inte ­män­niskor fler böcker? Varför förstår de inte det här? Det är ju ett högmod. Det är ett exempel.

Mia Törnblom har hjälpt dig. Berätta om det.

– Jag gick ett program med henne. Men det var för 15 år sedan. Där jag lärde mig förstå just vad självkänsla är. Då pratade man aldrig om det. I dag pratar vi mycket om begreppet självkänsla. Jag visste vad själv­förtroende var. Jag hade gott självförtroende. Men låg självkänsla. Så jag lärde mig vad självkänsla är och hur jag ska hålla den i balans.

Jag lyssnade på ditt sommarprat. En sak som jag undrade över är hur du tänkte när du önskade livet ur den prosti­tuerade kvinnans barn.

– När jag berättade det?

Ja.

– Vi pratade mycket om det med producenten. Och för mig var det inget dramatiskt alls. Det är väl uppenbart att många människor inte känner män­niskor som jobbat ute i biståndsvärlden. Eller jobbat bland väldigt utsatta människor. Eller att många människor kanske inte har varit med om att man har ­någon när eller kär, som lider så mycket i en hemsk sjukdom, att man önskar att den människan bara fick vila.

– Så det var den känslan. Den frustrationen av att jag inte räckte till. Och jag önskade dessa barn, som var alkoholiserade och svalt, vila. Men jag gjorde det i en sekund. Jag har under väldigt lång tid vågat vara generös också med mina fula sidor. Den största effekten av att jag berättade var mängder med mejl, telefonsamtal och brev, från människor som berättade om när de kände så. Men sa att det var ett sådant ­tabu kring att prata om de mörkaste ­känslorna. Jag vill ­vara en transparent person. Jag skäms ­inte för att ­dela med mig.

Kolumnisten Ronnie Sandahl har skrivit att det här så kallade ­drevets verkliga drivkraft kan vara att du är troende. Hur ser du på det?

– Jag känner ingen lust till att analysera olika teser om mig som person. För det ger mig ingenting. Och det vill jag inte säga nonchalant. Men jag har liksom inte tid.

Är det farligt att vara troende i Sverige i dag?

– Hoten och våldsbrotten mot troende har ökat ­utifrån de ­studier som har tagits fram. Så det är uppenbarligen så att det provocerar människor.

Har du upplevt hat eller hot?

– Ja, jag har upplevt de flesta sorters hot. Men de viktigaste är att jag inte känner mig hotad. Jag känner mig omtyckt och ­respekterad. Och jag känner att jag har makt och möjligheter. Det är det viktiga.

Bah Kuhnke om …

... frågorna som ligger högst på dagordningen:

– Det är flera frågor. Vi åker i väg på internat redan nästa vecka för att arbeta fram hela programmet. Men det är ju självklart så att presstödsfrågan, den mediepolitik som behövs i stort, är en akut fråga. Som både handlar om kultur och demokrati. Det är en fruktansvärd utveckling som vi har sett under många år. Jag talade med Olle Wästberg i går. Jag hade siffror på att ett hundratal lokala medieredaktioner har lagts ner. Han sa att det var 120. Och det är väldigt många i ett land som Sverige. Den bristen på lokal bevakning är en politisk fråga.

... vad hon ska göra åt ­tidningsdöden:

– Presstödskommittén, som tillsattes för ett antal år sedan, lämnade sitt förslag till den förra rege­ringen redan för ett år sedan. Men den förra regeringen gjorde ingenting, av någon konstig anledning. Så det vi nu gör är att titta på de förslag som kommittén arbetade fram för att göra ett antal justeringar. De kommer bromsa lite av den utvecklingen och det ger lite andrum till de ansvariga utgivare som nu planerar sin verksamhet. Men samtidigt tar vi tag i den stora framtidsfrågan och där handlar det mycket om digitalisering. Till exempel frågan om ett omställningsstöd.

... sina egna kulturvanor:

– Den största källan är böcker. Jag har alltid en bok i väskan. Just nu ­läser jag Modiano. Han är fantastisk. Jag tycker om Per Anders Fogelström och hans Stadserie som inleds med ”Mina drömmars stad”. Jag tycker om arbetarförfattare som Moa ­Martinsson. Jag är historieintresserad och läser mycket klassiker.

... om kulturministerposten är en extra utsatt post:

– Jag skulle inte säga att den är utsatt – utan att det är en förmån. Varenda tidning har ju en sida om mitt politikområde. Så ser det inte ut för de andra ministrarna. Men jag är också den ministern som har fått flest förfrågningar om intervjuer ­under de här fem veckorna.

... huruvida nazistiska organisationer ska förbjudas:

– Generellt sett tror jag väldigt lite på förbud. Jag tror det är mycket viktigare att vi orka ta den svårare vägen och jobba med våra värderingar.