Lyckad betyder inte alltid lycklig
Jag fick en galet härlig respons efter förra krönikan! När min inbox plötsligt var helt full blev jag först lite nervös, tänk om det var elake ”G” från förra veckan som mejlat igen? Men jag tänkte att jag får stå mitt kast i så fall och började läsa. Och jäklar, vilka fantastiska mejl jag fått! Nästan all tid sen dess har gått åt till att läsa dom, tänka och uppröra mig själv ännu mer, så det känns som det är lika bra att jag fortsätter på samma spår nu när jag (och ni) ändå är så varm i kläderna:
Så här kommer ytterligare ett mejl:
”Hej Kitty, du tyckte synd om Victoria Beckham såg jag! Det menar du inte! Du skulle allt vilja vara i hennes skor! Jag menar, jag känner ju dig! Även om inte privat men genom dina kolumner!
/Anonym kille”
Han måste ha missuppfattat, annars blir jag ledsen. Bakgrunden till det här mejlet är att jag för några veckor sen såg ett program om
Victorias flytt till USA och blev helt chockad. Så jag skrev här i Punkt SE att jag tyckte synd om henne och anledningen, kära anonyme kille, är att hon verkade så osäker och olycklig. Ett av Victorias största och mest återkommande ”problem” var att hon var rädd för att glömma av sig och råka skratta, hon var nämligen så orolig att någon kamera skulle fånga henne utan hennes foto-min. Hon hade även med sig sina smink- och hår-personer överallt, hon kunde inte ens för en sekund släppa sitt yttre. Hennes enda önskemål rörande en assistent var att hon inte fick vara för smal eller för snygg.
Vad är pengar och berömmelse då?
Vi har ett liv, en chans att leva. Vad gör vi då? 50 procent av
tiden verkar vi lägga på att hata oss själva och resten på att försöka få andra att gilla oss och på att passa in? Till vilken nytta och framförallt varför?
Lyckad betyder inte lycklig. Tror vi verkligen att om vi är vältränade, snygga, smala och har drömjobbet så är allt bra sen? Att vi skulle slippa undan alla tvivel och älska oss själva? Blir man lycklig bara för att man är snygg eller känd? Verkar de personer vi ser som ideal vara tillfreds med sina liv? Är det inte så att de tvärtom verkar fruktansvärt pressade, påpassade och stressade? In och ut på kliniker och rehab. Jaga bekräftelse och uppmärksamhet till varje pris.
Borde man inte bara äta och dricka, bli gammal och få rynkor, hänga med de personer man gillar och blir inspirerad av, få vara sunkig ibland och våga leva och njuta? Väljer vi alltså hellre att lägga en massa tid på att se perfekta ut, kämpa, kämpa, kämpa mot ålder, fett och hunger, oroa oss över hur andra ser på oss, personer vi inte ens känner eller bryr oss om och sen göra allt för att få umgås med de ”rätta” och snygga? Vart leder det? Är det för att du sen när du ligger där på din dödsbädd, i slutet av ditt enda liv, ska kunna tänka: ”Jag var i alla fall jävligt snygg.”