Fler vill begravas i två länder

avTT

1 av 8 | Foto: Naina Helén Jåma/TT
Herbert Gaugl har bott i Sverige sedan 1970-talet, men är född och uppvuxen i Österrike.

Allt fler utlandsfödda önskar bli begravda både i Sverige och i hemlandet. Antalet ansökningar om delning av aska efter kremering har ökat dramatiskt – men lagstiftningen är sträng och få får sin vilja igenom.

Herbert Gaugl har bott i Sverige sedan 1970-talet men är född och uppvuxen i Österrike. Han står på två ben, säger han – och skulle därför vilja bli begravd på båda platser när tiden är inne.

Det vill säga få sin aska delad efter kremeringen, så att en urna kan gravsättas i familjegraven i Bernstein söder om Wien, och en annan här i Stockholm där son, barnbarn och sambo finns.

– Det känns viktigt på något sätt. Min bror där nere har ju också barnbarn och allting som jag håller kontakt med, säger Gaugl och försvinner en stund från köket i lägenheten i Hjorthagen när tårarna börjar rinna.

Önskemålet verkar svårt att få igenom. Enligt länsstyrelsen som utfärdar tillstånd för delning av aska kan han inte ens lämna in en ansökan.

Vill inte besvära släkten

De kommer bara lägga papprena åt sidan, har de sagt. Och mycket tyder på att det kommer att bli sonen som får ta striden när Gaugl gått bort.

– Det är det jag opponerar mig emot, att jag inte ens kan få ett förhandsbesked.

– Det enda jag vill få veta är att jag inte kommer behöva besvära min släkt. För kanske blir min son helt förtvivlad om han inte fixar mitt önskemål.

Den 70-årige österrikaren är inte ensam om att vilja bli begravd på två platser – heller inte om att stöta på patrull hos myndigheterna.

Förra året fick länsstyrelserna in 47 ansökningar om delning av aska, att jämföra med 21 stycken 2017, enligt en rundringning som TT gjort.

Men bara sju fick bifall.

– Sverige är lite striktare än flera andra länder, berättar Linnea Ornstein, jurist på Länsstyrelsen i Stockholm.

– Generellt kan man väl säga att det finns en tanke om att askan ska vara hel med hänsyn till personen som avlidit och till gravfriden.

Krävs synnerliga skäl

Begravningsförordningen ställer flera krav. För det första gäller den enbart avlidna personer varför någon förhandsbedömning som Gaugl efterfrågar inte är möjlig.

Det är de efterlevandes ansvar att driva ärendet, förklarar Ornstein.

– Men sedan ska det också finnas synnerliga skäl – och det är det en väldigt restriktiv bedömning på. Oftast så grundar det sig i allvarlig religiös övertygelse.

– Det är ingen absolut regel, det kan finnas andra skäl också. Men det är inte tillräckligt att bara ha en önskan om det eller att man bott i flera olika länder under sin livstid.

Intresset för delning av aska är förmodligen större än antalet ansökningar påvisar då det inte blir ärenden av alla samtal och frågor som kommer in. Gaugle är en av dem som inte syns i statistiken – och som nu tvingas leva med ovissheten.

– Jag har frågat flera begravningsbyråer, och det finns ju inga tekniska problem och inga etiska heller för den delen. Det enda det handlar om är att man fyller två urnor istället för en – mer än så är det inte, säger han.

– Det är fel att en myndighet kan blockera mina önskemål som egentligen bara handlar om lite aska.

ARTIKELN HANDLAR OM

Begravning