Tror det blir västa njutningen att dö
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kommer ihåg när jag var ungefär tretton år gammal. Då funderade jag mycket på existentiella frågor. Jag lyssnade på Enigma på högsta volym, tände rökelse så att mitt lilla flickrum stank och sen puffade jag lite på en haschpipa. Jag satt i lotusställning vecka efter vecka när jag kom hem från skolan och funderade på: Vad händer när vi dör?
Blev jag klokare av det? Tyvärr inte, snarare bara snurrigare och snurrigare...
Men allt eftersom åren går tycker jag att man glömmer bort de där frågeställningarna mer och mer. Eller man kanske förtränger dem. Paniken efter att se så ung ut som möjligt, att göra ett bra jobb, att vara en god medmänniska och städa, diska, passa barn och husdjur har tagit över. Vi matas med så mycket information att vi knappt hinner tänka klart.
Men just i kväll har jag fått lite tid för mig själv. Jag har tänt levande ljus och lyssnar på lugna favoriter och vips så börjar de där tankarna gnaga igen. Vilket i och för sig är bra.
Men vad har jag då kommit fram till efter alla dessa år? Vad händer när vi dör? Jag tänker på vad kompisar har sagt och vad min fantastiska farmor tror. Farmor säger att när vi dör blir allt bara svart. Då är allt liv slut, that’s it. Men fy vad tråkigt – det vill jag inte tro på.
Sen är det min kompis Lasse som tror på reinkarnation, att vi föds på nytt i en annan kropp. Det tycker jag inte heller om. Allt detta vansinniga slit på gymmet och så kommer man att pånyttfödas hur som helst. Usch, vad scary!
Och så alla de som tror att har man varit god så kommer man till himlen och ond till helvetet. Jag har i och för sig aldrig varit ond men frågar man djävulen så skulle han nog säga att mina rebelliska ungdomsår platsar bäst i helvetet. Problemet är bara att jag antagligen skulle kastas ut därifrån för att jag är för lat för att skyffla kol. Och var skulle jag hamna då? Ja, HERREGUD! Tänka, TÄNKA!!!
Jo, just det! Jag dejtade en kille en gång som sa att när man dör då ska det kännas som den häftigaste kicken man kan tänka sig. Det kommer att vara så bra att man inte behöver något mer efter det, man blir helt nöjd. Han hoppades att han inte skulle vara berusad när han dog för då skulle inte effekten bli lika stark.
Den där storyn etsade sig fast i min hjärna.
Och för mig gäller det att tro på något positivt som inte tynger mig. Så jag gör slag i saken och tror på det sistnämnda. Det kommer alltså att bli fantastiskt att dö – värsta njutningen! Fan vad skönt, nu behöver jag inte fundera mer på det. Snipp snapp snut, nu var detta försök till djup krönika slut!