Folket har dömt Marita till livstid

15 år efter morden i Åmsele - första intervjun med Marita

FINLAND

Marita såg Juha avrätta en pappa och hans bedjande son på en kyrkogård i Åmsele för femton år sedan.

Sedan såg hon pojkens mamma jagas in i döden.

Samhällets straff har hon avtjänat.

Men Marita kommer aldrig att glömma och folkets dom gäller i evighet.

Marita Routalammi, 36, är inte helt oskyldig till tragedin i Åmsele. Samtidigt som hon tvingades se Sten Nilsson och hans son Fredrick skjutas ihjäl var hon i lagens mening likafullt en gärningsman. För Marita lämnade vapnet till Juha Valjakkala och trampade på Ewa Nilssons fingrar innan Juha högg ihjäl Åmselekvinnan.

"Barnen ska inte drabbas"

Därför skickade hovrätten Marita i fängelse i ett år för medhjälp till grov misshandel. Hon friades från medhjälp till mord för att hon varit i Juhas våld. Domstolen konstaterade att hon aldrig kunnat förutse morden och heller inte kunnat hindra dem.

- Jag blev så tacksam när vi greps. Jag trodde att jag också skulle dö och visste att jag aldrig skulle ha vågat lämna honom själv. Inte efter det jag sett, säger hon i dag.

Fram till en intervju i en finsk kvällstidning förra året har hon aldrig talat med någon journalist om livet efter Åmsele. För Marita trodde att hon kunde skydda sin familj och slippa undan om hon bytte namn och undvek medierna.

Men varje gång Juha försöker rymma har hon tvingats se sig själv på tv och i tidningarna. När han flydde från fängelset förra sommaren var hennes ansikte återigen överallt.

- Jag har två barn nu och jag vill inte att de ska drabbas, de ska inte behöva se mig så där. När de är vuxna ska jag berätta sanningen för dem, säger hon i dag.

Hennes sanning. Inga bortförklaringar, bara historien om hur hon träffade en man som blev en kallblodig mördare och i dag paradoxalt nog ses som en idol bland många kvinnor.

Bad för sitt liv

- Jag hade inte kunnat stoppa honom, säger hon gång på gång.

Vad tänkte du?

- Att jag inte kunde göra något. Jag var rädd. Jag visste inte vad som skulle hända, säger Marita.

När Juha dödat Sten bönade Fredrick för sitt liv.

- Han sa: Skjut inte jag är bara tretton år. Jag bad att Juha skulle skona pojken. Men han, sköt ändå.

Ännu femton år efter trippelmorden kan hon inte prata om de grymma ögonblicken i Åmsele. Det gör för ont, rösten blir hög, arg, aggressiv. Minnena har inte bleknat, men förpassats till en oåtkomlig vrå djupt inom henne. Obearbetade.

I dag är det som hon inte varit med om det bestialiska och obegripliga.

- Jag vet ju att jag var där, men ändå är det som det inte har hänt, säger hon.

Efter domen var Maritas försvarsadvokat Gunnar Falk nöjd.

- Det finns hopp för Marita som människa, ett hopp som skulle ha släckts om hon dömts till ett hårt straff. Nu kan Marita snart börja leva igen, sa Falk till Aftonbladet 1989.

I juli några månader senare var det dags. Hon släpptes från Hinseberg och återvände till Finland för att börja om.

Det blev svårt. Åmsele hemsökte henne. Hon ville ha kärlek men männen hon träffade slogs och söp. Hon fick en dotter och folk tittade snett. Samhället hade varken jobb eller utbildning att erbjuda. I stället tog de dottern ifrån henne.

- Jag blev övergiven och utfryst. Jag hade en stämpel i pannan: jag har varit med en mördare. Och jag var med när han mördade. Därför måste jag vara en dålig mamma.

Samtidigt som Juha läser beundrarpost i fängelset kämpar Marita för vardagen, nekas utbildning och jobb och lever ensam med sin treårige son. Släkten har glidit ifrån henne.

- Jag har insett att det inte spelar någon roll om jag ställer upp eller ej så jag har bestämt mig för att jag lika gärna kan berätta vad som egentligen hänt och hur det har blivit.

Därför har Aftonbladet fått komma hem till hennes tvårumslägenhet där hon bor med sonen.

I sovrummet står spjälsängen intill hennes smala bädd.

Drömmer om ett jobb

Leksakerna har han i en korg i vardagsrummet. Maria och Jesusbarnet blickar ned. En ikon i trä på väggen mittemot, ett inramat kors i vitrinskåpet, fotografier på dottern och sonen. Hennes liv i dag. Barnen och tron på Gud ger henne styrka.

Men Marita orkar inte vara stämplad för resten av sitt liv och hon vill försvara sig.

- Jag har sökt massor av utbildningar men när de får veta vem jag är kommer jag inte in. Jag vet att det är därför, för de får alltid reda på mitt riktiga namn fast jag har bytt och då ifrågasätter de att jag heter något annat och frågar varför.

Hon drömmer om att få ett arbete, allra helst vill hon hjälpa gamla.

Och hon vill tjäna pengar så att hon kan ge sina barn någonting. Hon vill ha en möjlighet att åka på semester en helg och hon vill för alltid slippa förnedra sig hos socialtjänsten som tog hennes dotter ifrån henne.

- Den första jag träffade på socialen när jag vågade mig dit för att be om hjälp var så fin och sa att jag gjorde ett så bra jobb med min dotter fast jag varit med om så mycket. Jag litade på dem och berättade hur jag mådde, att jag var deprimerad ibland och kände mig så ensam. Då vände

de allt emot mig och började bedöma mig utifrån det som hänt i Sverige.

Marita är orolig för att människor kommer att må dåligt i Sverige av att läsa om Åmsele en gång till och betonar att hon inte vill skylla ifrån sig. Hon vill bara att folk ska veta att hon också lider och att hon aldrig skulle ha kunnat stoppa det.

21-åriga Marita följde med Juha.

Hon hade gjort det förut. Irrat genom Norden med pojkvännen och stulit bilar och cyklar. Som två trasiga rebeller på turistresa. Men oftast var romantiken förvrängd och stunderna av lycka få. Spänningen bestod mest av oro och ont i magen.

Marita visste att de gjorde fel och hon mådde allt sämre. I hemlighet hade hon börjat läsa bibeln igen. De gamla texterna hade lockat redan när hon var ett litet barn.

Hon sökte mening.

Hon hade mött Juha som 17-åring. Han sa att han älskade henne och skrev kärleksbrev hon vårdade ömt. Livet var ett äventyr och framtiden ingenting hon orkade bry sig om.

Men stöldturnéerna blev allt mer intensiva och Juha mer och mer lynnig.

"Han skulle döda mig"

- Jag fattade att något var galet när han en dag plötsligt prejade en motorcyklist av vägen. Det var obehagligt. Jag ville sluta, jag kände det någonstans, säger Marita.

När Juha åkte in på ett av alla sina fängelsestraff bestämde sig Marita för att det var dags att vakna. Hon skaffade sig sin första lägenhet. Samtidigt vägrade hon att betala Juhas böter så han tvingades avtjäna hela straffet på anstalten.

Trodde Marita.

Men i stället hade Juhas mamma ryckt in. En tidig morgon i maj 1988 ringde någon på dörren. Marita öppnade och där stod Juha.

- Han sa att det var tur att jag inte hade någon man hos mig för då hade han varit tvungen att döda honom och mig.

Så Marita följde med. Igen.

Hon upplevde aldrig att hon hade något val. Hon blev trodd av domstolen som fann det styrkt att hon åkte med på stöldturnén genom Sverige av rädsla för pojkvännen.

- Jag tror att jag måste flytta för att få en ny chans. Här är det omöjligt. Det går inte att gömma sig. Kanske flyttar jag till Sverige. Där var folk snälla emot mig när jag satt i häktet i Umeå och på Hinseberg. En sköterska har skrivit till mig flera gånger och en präst har hälsat på mig. Men jag är orolig för att de ska hata mig också, säger Marita.

Vill leva med sin dotter

Hon läser mycket och är intresserad av historia och lyssnar på klassisk musik. Dagarna ägnar sonen och hon åt varandra. Hon skulle vilja ha råd att ta med honom på museer och utflykter.

- Jag ser det som att Gud gav mig mening när jag fick min son. Det var ett tecken att jag ska finnas för han behöver mig och jag drömmer om att vi en dag ska få leva med min dotter.

Men Marita förstår inte varför Juhas gärningar ska få fortsätta förfölja och förstöra för henne.

Trippelmordet i Åmsele 1988

Camilla Norström