Så bombar ryssarna Gammalsvenskbyn – bara 200 kvar
Publicerad 2023-08-28
NOVORAISK. Bomberna faller över Ukrainas svenskättlingar i Gammalsvenskby.
Efter ockupation, befrielse och miljöterror attackerar ryssarna svenskbyn allt intensivare, nu även med drönare.
– Jag kunde inte ens begrava min make på vår kyrkogård, säger Valentyna Herman-Vasylyshyna, 60 år.
Framför huset ligger en uttorkad och igenväxt sjö. Valentynas make dog i år hastigt i en cancer som inte hade diagnostiserats i tid under kriget. Att begrava honom på kyrkogården där Ukrainas så kallade ”etniska svenskar” har begravt sina anhöriga sedan över tvåhundra år var uteslutet.
Det hade riskerat skapa mer död.
– Så fort det går så vill jag flytta honom till kyrkogården i Gammalsvenskbyn, säger Valentyna, när vi sitter ned under vinrankorna i huset som några vänner har lånat svenskättlingen och hennes dotter Annas familj.
Från 2 000 – till 200
På synhåll från den andra sidan av floden Dnepr terroriserar ryssarna lokalbefolkningen i vad som kallas för Gammalsvenskbyn, eller Zmiivka som byn officiellt heter. I takt med beskjutningen har befolkningen sjunkit från dryga tvåtusen invånare till runt tvåhundra.
Ukrainarna talar om ”etniska svenskar” om de estlandssvenskar som sedan ett par århundranden av deportation, krig, tvångsförflyttningar, flykt och löften om bördiga jordar har slagit rot vid Dneprs platta flodslätter. Här talar fortfarande en del invånare en form av gammalsvenska.
– Varje dag bombar ryssarna. Nu på sistone flyger de med drönare och släpper bomber på oss, säger Valentyna.
Ombyggda hobbydrönare
Liksom många andra har hon och hennes familj sökt skydd i Novoraisk, tjugo minuters bilfärd från Gammalsvenskbyn.
Invånarna vittnar om så kallade glidbomber med tunga sprängladdningar såväl som ombyggda, civila hobbydrönare med små granater som släpps ned på målet en och en. Men också om klusterbomber som sprider sprängladdningar över stora ytor.
Allt som kan orsaka förödelse är gott nog för att terrorisera eller hålla ukrainska soldater kvar på den norra sidan av floden. Det har effekt. Valentyna Vasylyshyna beskriver hur de som är kvar i Gammalsvenskby, två mil bort, lider av akuta stressymptom. Den klarblå himlen över de gula slätterna med torra, ibland svedda, solrosor har blivit ett ständigt och dödligt hot.
Strategiskt läge
Två dagar innan vår ankomst till området kom en präst med humanitär hjälp. Han fick sin bil bombad av ett tiotal granater släppta från ryska drönare. Han lyckades ta skydd i kyrkan. Det var en militärpräst.
– Han körde ett militärfordon, preciserar Gammalsvenskbyns byledare, Mykola Kyruvchack, 62.
Byn har blivit alltmer strategisk i takt med att Ukraina har press på sig att göra framsteg i den pågående motoffensiven i söder. Framför allt innan floden Dneprs bankar förvandlas till gyttja under hösten.
Det strategiska läget, på synhåll från Krimhalvön, och de ständiga farorna bidrar till att militären kraftigt begränsar möjligheterna för utomstående att ta sig in och ut.
De svenskspråkiga ukrainare som bor kvar i Gammalsvenskby har idag nästan ingen tillgång till telefonnät.
– Mina kusiner lyckas ibland få täckning när de vågar sig ut, berättar Valentyna. Stora delar av dygnet gömmer sig ena kusinen i grannens källare, hos en annan svensktalande kvinna vars hus ligger något mer skyddat från rysk granateld.
– De mår bättre när de är tillsammans om natten, säger hon.
Dricksvattnet borta
En av de få som regelbundet – och i rasande fart – tar sig in och ut ur samhället är Andrey Tokar. Han stannar till med sin skåpbil framför Valentynas hus med klarblå fönster och dörrar efter en tur genom militärposteringarna.
Andrey som egentligen är tekniskt ansvarig för vattentillförseln i Gammalsvenskbyn tar nu också på sig att åka in och ut med hjälpsändningar till svenskbyn. Han tar med sig generatorer och dricksvatten, bland annat.
Efter att den närliggande, gigantiska kraftverksdammen Nova Kachovka sprängdes under försommaren försvann i princip allt dricksvatten för invånarna uppströms runt Zmiivka där vattnet rann undan, förklarar Andrey Tokar.
Samtidigt orsakade katastrofen översvämningar nedströms i riktning mot Kherson. Det sinande brunnsvatten som nu finns kvar i ledningarna bör helst bara användas till tvätt eller bevattning.
Tacksamhet mot Sverige
Hatet mot ryssarna, som innan dess ockuperade området mellan april och november förra året, nådde även det ett nytt lågvattenmärke efter sprängningen av kraftverket.
– Jag kan säga att ingen av de som bor där inne tänker låta sig ockuperas av ryssarna igen, någonsin. De kommer att slåss, säger Andrey Tokar, sammanbitet.
Andreys 30-årige son och sonens fru dog i sovrummet under en rysk granatattack.
Samtidigt genomsyras samhället av en genuin tacksamhet mot Sverige. Den svenska solidariteten, inte minst från Gotland där många har släktband, är trofast. I Valentynas hus står fulla Ica-kassar uppradade på ett bord. Hennes 15-åriga barnbarn Kyryll bär en röd t-shirt från de svenska sjöräddarna med texten ”Städa Sverige”.
– Vi får mat, medicin och till och med hundmat från Sverige, säger Valentyna Vasylyshyna samtidigt som hunden Baksy springer omkring. Hunden är också evakuerad från Gammalsvenskbyn.
Än viktigare för Valentyna är att hon kommer att få hjälp att vårda en elakartad tumör i Sverige.
I krig riskerar civilbefolkningen inte bara dö av bomber, men även av ett överbelastat vårdsystem och brist på medicin.
