”Han tog av sig Rolex-klockan – då visste jag att det skulle göra ont”

Sara levde i ett helvete i nio år – men en dag fick polisen ett hemligt brev

Om Sara inte höll sig till avtalet om att ha samlag sex dagar i veckan lät sambon henne inte sova på hela natten.

Varje steg hon tog övervakades av kameror och gps:er.

Att lämna var inte ett alternativ. Då skulle han stycka henne.

Snart faller domen i ett fall som kan bli vägledande.

Det är den 31 maj 2022 och Sara tror att hon ska på bara ”ännu ett socmöte”.

Genom åren har socialtjänsten varit en ständig följeslagare. Orosanmälningarna om hur Sara och barnen egentligen har det har duggat tätt men Sara har aldrig sagt ett ord. Aldrig gläntat på dörren till det hon ser som skamfyllda hemligheter, sådant som hon inte kan berätta om för någon.

Men denna dag är något annorlunda.

Plötsligt går en av socialsekreterarna ut ur rummet. Den andra, en kvinna som Sara aldrig sett förut, vänder på ett kollegieblock och håller upp det mot Sara.

Där står: ”Är du avlyssnad?”.

Nej, det är hon inte. Diktafonen sambon skickade med henne, för att spela in allt som sägs när han inte är med, är kvar i bilen.

Sara får veta att i rummet bredvid sitter poliser. Utan hennes vetskap har en polisutredning påbörjats. Om hon bara vågar berätta den här gången så kommer de direkt åka och gripa sambon.

Den här majdagen blir första gången som Sara gläntar på dörren. Och ut flödar nio års tortyr.

Kaffet är slut i kopparna.

Sara bär in en säck i köket i det fjärde hem med skyddad adress hon bott i de senaste månaderna. I säcken ligger förundersökningen på 4 000 sidor i prydliga pärmar.

Rättsfallet mot hennes före detta sambo, en lärare i 50-årsåldern, som nyss avslutats i tingsrätten kan bli vägledande. Inte för att det är så att han är den första man som misstänks utsatt en kvinna för grova våldtäkter, grov kvinnofridskränkning och hot. Utan för att domstolen i detta rättsfall även ska överväga hur mycket av det som hänt Sara som har med det som kallas normaliseringsprocessen att göra.

För hade inte en vän i smyg polisanmält Saras sambo hade hon antagligen fortfarande varit kvar i villan med den 15 år äldre mannen.

– Eller så hade jag tagit mitt liv. Han hade brutit ner min vilja och min livslust och jag såg ingen utväg. Han hade sagt att han skulle döda mig om jag lämnade honom och jag trodde inte att någon någonsin skulle tro på mig om jag berättade, säger Sara.

Hennes målsägandebiträde Rebecca Lagh har under 16 år jobbat med fall liknande Saras, med klienter som levt i alla tänkbara våldsamma situationer.

– Men det här är något av det värsta jag sett. Här finns liksom alla ingredienser. Våld och övergrepp, absolut, men framförallt den enorma kontroll hon levt under. År av manipulationer och isolering, en nedbrytning som till slut ledde till att hon blev så normaliserad att hon inte hade en faktisk möjlighet att uttrycka en egen fri vilja. Hans verklighet blev hennes helt enkelt, säger hon.

För att börja från början så inleddes Saras förhållande med den 15 år äldre mannen som så många liknande förhållanden; med himlastormande kärlek och romantik.

– Han satte mig på en piedestal. Han kändes väldigt mogen, och det var något jag behövde i mitt liv då. Han tog till sig mina barn så fint med, tog med dem på skridskoturer, till Leos lekland, ja allt möjligt, säger Sara.

Sara har förträngt mycket. Vant sig vid ännu mycket mer.

Förundersökningen som till stor del består av sms mellan henne och sambon har fått henne att minnas sådant som hon intalat sig själv var normalt. Smsen visar att det inte tog särskilt lång tid innan tonen började förändras.

Men det kom smygande och subtilt.

– Det började med ”småsaker” som att han tyckte att jag felprioriterade om jag valde att träffa en vän på min lediga dag istället för att städa. Han anklagade mig ofta för att ljuga trots att jag inte gjorde det, vilket innebar att jag hela tiden var tvungen att bevisa mig. Sedan började han hota med att lämna mig om jag inte gjorde vissa saker. Jag var en gudinna i ena stunden och totalt misslyckad i nästa ögonblick.

En tid in i förhållandet började han enligt åtalet kräva att Sara skulle skriva på olika avtal.

I dem stod att han skulle ha rätt till sex samlag i veckan. Han skulle även få ha sex med så många kvinnor han ville, men för henne var otrohet förbjudet.

När de byggt ett hus ihop installerade han kameror i varje rum.

– Jag kunde sitta och amma vårt barn när jag fick en bild skickad till mig från övervakningskamerorna där han frågade varför jag satt och latade mig och inte städade istället.

Situationen blev värre och värre. Sambons kontrollbehov verkade vara en törst som inte gick att släcka.

Han misstänks ha börjat bestämma vilka Sara fick och inte fick träffa. Vänner skars bort, under flera år förbjöds hon ha kontakt med sin egen familj. Hennes resväg till och från jobbet kartlades och Gud nåde henne om hon avvek från den.

Han ringde henne ständigt.

När en av hennes arbetsplatser införde mobilförbud ringde sambon på arbetstelefonen istället. Varje månad gick han igenom hennes samtalslistor, varje samtal hon ringt skulle hon redogöra för.

Sara visar med en hand ovanför huvudet för att förklara stressnivån hon kände.

– Jag kunde veta att det var 20 minuter kvar tills han skulle komma hem och jag kunde få en sådan ångest över saker som; ska toalettdörren vara öppen eller stängd? Samtidigt visste jag att hur jag än gjorde skulle det vara fel.

Kammaråklagare Henrik Stiernblad hoppas att Saras fall ska bli vägledande. För även om Sara ofta sa nej till sambon så skedde mycket av det som sambon åtalats för även när Sara inte verbalt protesterade.

Men åklagaren och målsägandebiträdet menar att Sara efter så många år av detta liv inte längre hade någon egen vilja. För de som lever länge i en våldsam och hotfullt förhållande startar en psykologisk nedbrytningsprocess där den utsattas självkänsla och självförtroende gradvis försämras.

Det är inte ovanligt att den som utsätts för våld helt enkelt anammar förövarens verklighetsuppfattning och tycker att det som drabbar dem inte är mer än rätt.

– Jag ser detta som ett principiellt viktigt fall. Jag uppfattar deras relation som en extrem normaliseringsprocess. På ytan förefaller hon ha haft möjligheter att göra val men i praktiken har hon utsatts för sådan påverkan av honom att hon inte haft något val alls, säger Stiernblad.

– Men det är inte bara principiellt viktigt utan det är även viktigt från det mänskliga perspektivet. Det här är en människa som utsatts och utnyttjats på ett grovt sätt under lång tid.

Sara drar upp tröjan.

I svanken, med kursiv stil och i stora svarta bokstäver, står sambons namn.

Han ville att det skulle vara tydligt för alla vem hon tillhörde.

När han bad henne göra tatueringen var Saras egna vilja redan totalt utsuddad, hon minns inte ens att hon ifrågasatte det.

– Om jag någonsin får en okej ekonomi igen ska jag radera tatueringen som en 40-årspresent åt mig själv. Jag vill inte bära honom med mig längre.

Till en början i Sara och sambons förhållande var sex med BDSM-inslag något som hon var öppen för. Men medan den typen av sex ska bygga på lyhördhet, att den undergivna i själva verket ska vara den med makten att avbryta, övergick det Sara var med om till något helt annat.

I förundersökningen finns bilder på köksredskap som gått sönder efter att sambon slog henne med dem. Han beställde hem fler och fler leksaker han ville använda på Sara.

Hon var vid de tillfällena alltid fastbunden och försedd med ögonbindel. När sambon, mot hennes vilja, misstänks börjat sälja henne till andra män såg hon aldrig hur de såg ut.

– Jag låg där och lyssnade. Hörde jag fler fotsteg eller bara hans?

Hon lärde sig även att urskilja vissa ledtrådar innan för att veta om det skulle bli en våldsam kväll eller inte. Sambon hade en Rolex-klocka han var rädd om.

– Tog han av sig den visste jag att det skulle göra ont. Den ville han för allt i världen inte förstöra.

Paret fick två barn tillsammans. I ett av flera avtal som sambon sa åt Sara att skriva på gick hon med om att skriva över vårdnaden av dem på honom.

– Jag kan inte i dag förstå att jag gjorde det. Men då, när han bad mig, kändes det rimligt. Han låg i en tidigare vårdnadstvist där jag självklart trodde helt på hans version och jag ville inte att han skulle vara med om det igen.

Nu har Sara återfått vårdnaden men hon räknar inte med att sambon lugnt kommer acceptera det.

Den 15 februari faller domen mot honom. Han är åtalad för flera grova våldtäkter och våldtäkter av normalgraden, grovt koppleri och grov kvinnofrids­kränkning. I den sista punkten ingår även misshandel och olaga hot efter att han berättade för Sara hur han skulle stycka henne om hon lämnade honom.

Åklagaren har yrkat på tio års fängelse.

Sambon förnekar precis allt. Han menar att det funnits samtycke och att mycket av det Sara påstår har hänt inte inträffat.

För Sara blev det tydligt, i takt med att utredningen växte, hur många som under åren misstänkt att något inte stod rätt till hemma hos henne.

Det är något som gör henne ledsen i dag – att det är så många som vetat men inte gjort något förrän hennes väninna skrev ett anonymt brev till polisen.

– Man måste nog vara en jobbig jävel när det handlar om sådana här saker. Misstänker du något, anmäl, anmäl, anmäl. För hade inte någon annan gjort det åt mig hade jag varit kvar i det än i dag.

Fotnot: Sara heter egentligen något annat.

Varför torterades Sara i nio år?