Fahim har flytt i hela sitt liv – nu ska han utvisas till ett land han inte kommer ihåg
”Talibanerna dödade min pappa”
Publicerad 2019-01-02
Han är 19 år och har flytt i hela sitt liv.
Snart kan Fahim Hussaini tvingas fly igen.
Svenska myndigheter tänker skicka honom till Afghanistan, ett land han flydde från redan som fyraåring.
– Jag har ingenting där, säger Fahim.
KAPITEL 1 – KAPTENEN
Hösten, 2015, Stockholm, Sverige
Fahim Hussaini stack ut.
Inte för att han sköt hårdast, sprang snabbast eller hördes mest i inomhushallen i Farsta.
Nä, det var något annat.
Vi träffades första gången i slutet av 2015. Jag var engagerad i en ideell organisation som ordnade fotbollsträningar för ensamkommande, Unite Stockholm, och jag tänkte: ”En kapten”.
Fahim Hussaini lyssnade på oss tränare, försökte förstå och ville förklara för sina medspelare. Han agerade som en lagkapten långt innan han lärt sig vad ordet heter på svenska.
KAPITEL 2 – DEN FÖRSTA FLYKTEN
Hösten 2004, Qezelabad, Afghanistan
När Fahim Hussaini var fyra år blev hans pappa dödad.
Det började som en tvist om mark där släktens getter betade. Slutade med att fåraherden Hussein och flera andra hazarer i byn miste livet när konflikten eskalerade.
Familjen upplevde att de inte fick hjälp av den lokala polisen, och att det fanns ett hat mot hazarer bland pashtuner och talibaner i området.
– Min mamma har berättat om det, säger Fahim.
Utan manligt nätverk runt sig, och av rädsla för att döttrarna skulle kidnappas och våldtas, tog mamman Mahgol med sig Fahim och hans tre systrar för att fly 200 mil västerut: Från Qezelabad i norra Afghanistan till Teheran i Iran.
– Mamma och mina systrar kunde leva där, men pojkar var inte välkomna, säger Fahim Hussaini.
15 år senare sitter vi i min lägenhet i Solna. Fahim är lugn och eftertänksam. Intervjun görs på svenska. Just idag fyller han 19 år och har tagit med sig en låda chokladbollar. Jag har inte träffat honom på nästan två år, men följt händelseutvecklingen via Facebook. Jag kokar kaffe och det är när Fahim berättar om flykten från Afghanistan som det slår mig: Personen i min mörkblåa Ikeasoffa har flytt i hela sitt liv.
Han är fortfarande på flykt.
KAPITEL 3 – DEPORTERAD
2005-2015, Teheran, Iran
I tio år levde Fahim Hussaini illegalt i Teheran.
Han arbetade som gatuförsäljare och senare skräddar- och skomakarlärling. Två gånger greps han av polis och deporterades till Afghanistan. Båda gångerna flydde han tillbaka.
– De körde mig och ett par andra pojkar till gränsen och lämnade oss på andra sidan. När jag tittade mig omkring var det beväpnade iranska soldater på ena sidan, och beväpnade afghanska soldater på den andra. Ingen sida ville veta av oss hazarer, säger Fahim.
Hazarer är ett folk som i århundraden varit förtryckta i både Afghanistan och Iran. Senaste åren har det skett terrordåd riktade specifikt mot hazarer i Afghanistan.
Rasismen har sin grund i att hazarerna dels har ett mer östasiatiskt, mongoliskt utseende – dels att de är shiter, shiamuslimer. I Afghanistan är 80 procent av befolkningen sunnimuslimer, och pashtunerna (och talibanerna) tillhör de mer konservativa och fundamentalistiska grenarna.
Sista gången Fahim Hussaini greps av iransk polis var han 15 år och ställdes inför ett ultimatum: ”Om vi hittar dig på iransk mark igen skickar vi dig till Syrien”.
– De ville att vi skulle strida mot Daesh (IS). Två andra killar sa ja. Tre månader senare var de döda, säger Fahim Hussaini.
I stället sålde mamma Maghol sina guldsmycken och tog ett lån från tvätteriet där hon arbetade, gav sedelbunten till Fahim ihop med en uppmaning endast en desperat mor utan alternativ kan ge:
– Du måste åka härifrån till någonstans där du får leva.
KAPITEL 4 – ELEVEN
Vintern 2018, Stockholm, Sverige
”INTYG
Fahim Hussaini 991128-TF10 påbörjade sin utbildning höstterminen 2018 på Restaurang och Livsmedelsprogrammet vid Stockholms hotell- och restaurangskola.
Fahim tar ett stort ansvar för sina studier och visar med ett mycket gott handlag att han vill utvecklas inom kockyrket. Han är en stor tillgång i klassen med sin vänlighet och vilja att sköta sin studier.
Som mentor och undervisande lärare i de praktiska ämnena så ser jag stora möjligheter att Fahim kommer bli en uppskattad och duktig kock i en bransch som nu har en efterfrågan på kompetent personal.
Tobias Samil, mentor och lärare i restaurangämnena
Anna Örjebo, rektor
Utbildningsförvaltningen
Stockholms Hotell- och restaurangskola”.
KAPITEL 5 – DEN STORA FLYKTEN DEL I
Hösten 2015, Iran-Turkiet
Flyktingsmugglaren bromsade in i närheten av gränsen mot Turkiet. Han vände sig till Fahim Hussaini och de andra pojkarna bak i kombin:
– Om jag låser upp bildörrarna vet ni vad ni ska göra.
Några minuter senare, när det stod klart att den iranske militärpolisen inte tänkte låta sig mutas, hördes ljudet av ett centrallås som öppnades.
Mörket utanför bilen var kompakt och de sex pojkarna sprang rakt in i det.
– Vi hade ingen aning om vart vi skulle, vi bara sprang, berättar Fahim.
Tystnaden övergick i dånet från skjutvapen som avfyrades.
– En kille blev skjuten i foten, men kunde fortsätta springa. En annan träffades i låret. Det blödde för mycket. Vi var tvungna att lämna honom.
Fahim gör en paus i berättelsen.
– Han dog tror jag.
KAPITEL 6 – DEN STORA FLYKTEN DEL II
Hösten 2015, Turkiet-Grekland
Till Turkiet kom Fahim Hussaini via de pontiska bergen i landets sydöstra delar. Den lilla gruppen pojkar hade fått sällskap och totalt var karavanen nu ett 50-tal personer stor. De tog sig över gränsen efter ett par dygns marsch i kuperad terräng. På andra sidan väntade ny transport med bilar genom hela Turkiet. Destination: Medelhavet.
– Det var den värsta biten. Jag trodde aldrig vi skulle överleva, minns Fahim.
”Biten” han pratar om är resan med gummibåt till grekiska ön Lesbos. Endast ett par timmars färd, men båten var överfull och på stranden drog en flyktingsmugglare pistol mot de som klagade.
Den lilla båten tog snart in vatten och en medpassagerare kastade Fahims ryggsäck överbord för att minska tyngden.
– Jag blev av med nästan allt jag ägde, säger han.
Vid ett tillfälle dog motorn och Fahim var övertygad om att han också skulle dö.
– I vattnet runt omkring såg jag människor med flytvästar. Jag vet inte om de levde. De andra i båten sa till mig att inte titta. Jag blundade och bad till Gud att han skulle hjälpa oss, säger Fahim.
KAPITEL 7 – DEN STORA FLYKTEN DEL III
Hösten 2015, Grekland-Makedonien-Serbien-Ungern-Österrike-Tyskland-Danmark-Sverige
Jag frågar Fahim: Varför Sverige?
Visste han ens något om Sverige där och då, när gummibåten till slut nådde Mytilinis stränder och han senare åkte färja till Aten (”Största båten jag sett”), minibuss genom Makedonien och tåg över halva Europa.
– Det jag visste hade jag hört från kompisar. Tyskland, Österrike, Frankrike och Sverige hjälper flyktingar. ”Men mest Sverige” sa mina kompisar, berättar Fahim under vår intervju drygt tre år senare.
Han lägger till:
– Och Zlatan. Jag visste att Zlatan var från Sweden. Jag började följa honom när han var i Barcelona (2009-2010). Vi hade en svart och vit tv hemma, säger Fahim och ler.
”Hemma”…kan du känna så om Iran fast du inte får bo där?
– Jag förstår inte riktigt frågan?
Så här: Jag bor i Stockholm, men kommer från Göteborg och för mig är Göteborg ”hemma”. Du är född i Afghanistan, men är Iran ”hemma” för dig?
– Nej, absolut inte. De har gjort min mamma och mig illa, hur ska jag kunna känna att Iran är mitt hem?
Så såg Fahim Hussainis förutsättningar och kunskaper om Sverige ut när tåget nådde Malmö centralstation natten mot 20 november 2015.
KAPITEL 8 – SVERIGE
20 november 2015, Malmö, Sverige
En vecka tidigare, 12 november, hade den rödgröna regeringen beslutat om tillfälliga inre gränskontroller. Anledningen var att Migrationsverket inte klarade sitt uppdrag: Att värna asylrätten.
– Trycket är extremt, förklarade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S).
– Vid våra färjelägen och tågstationer försvinner ensamkommande varje dag och det är inte rimligt, sa Mikael Hvinlund, kommunikationsdirektör på Migrationsverket.
I denna ansträngda situation skickades Fahim Hussaini vidare från Malmö till Stockholm med tåg redan följande dag. Totalt dröjde det tio dagar på svensk mark innan han fick en möjlighet att söka asyl, hävdar Fahim.
Den tiodagarsperioden får senare avgörande betydelse för hans framtid.
– Men hur skulle jag kunna veta det då? Och vad skulle jag ha gjort i stället? frågar sig Fahim idag.
KAPITEL 9 – FOTBOLLSSPELAREN
26 maj 2016, Stockholm, Sverige
Slutet av maj EM-året 2016.
Sveriges fotbollslandslag tränar i Stockholm inför avresan till Frankrike. I ett tv-reportage signerat dåvarande TV4-reportern Patrick Ekwall spelar svenske landslagsstjärnan John Guidetti fotboll med ett lag bestående av ensamkommande flyktingar som då hade varit i Sverige ett knappt år.
En av pojkarna: Fahim Hussaini.
Fahim skiner upp när vi pratar om mötet med Guidetti. Dagen efter vår intervju skickar han en bild på honom och John via Facebook.
– Fotbollen betyder mycket för mig, säger Fahim.
Han berättar att det är i flyktinglaget han har de flesta vännerna. Han beskriver ett sammanhang, en identitet. Fahims position på planen är defensiv mittfältare. När tränarna vid något tillfälle har fått förhinder är det Fahim som leder träningarna.
– Vi hade inte varit samma lag utan Fahim. Hans engagemang på träningar, på matcher men också utanför fotbollen gör att vi nått fler unga grabbar än vi kunnat göra utan Fahim, berättar en av dagens tränare i Unite Stockholm.
Var kommer Fahims ledaregenskaper ifrån? Är det något man föds med?
Eller kan det mejslas fram av ett långt liv på flykt?
Fahims eget svar är ett annat.
– Jag är enda pojken i min familj. Jag har tre systrar.
Jag försöker en gång till och får ett nytt, enkelt svar:
– Jag tycker om att hjälpa andra.
Jag gör ett besök på Stockholms hotell- och restaurangskola. Just idag har Fahim bakat lussekatter som säljs i cafét på entrévåningen. Jag pratar med lärare och klasskamrater. De beskriver en hjälpsam och omtänksam kille.
En lärare i en annan klass kommer förbi. Han lägger handen på Fahims axel:
– Jag är ledsen, säger läraren.
Jag förstår på samtalet att det rör ett nej från myndigheterna på en överklagan, men Fahim skakar på huvudet:
– Nä, vi ska inte vara ledsna, det är snart jul.
Fahim har inte gett upp. Matchen är inte slut. Han försöker se det positiva.
KAPITEL 10 – UTVISNINGSBESLUTET
Sommaren 2018, Stockholm, Sverige
14 juni 2018 föll domen.
I den motiverar migrationsdomstolen varför Fahim Hussaini ska utvisas till Afghanistan, landet han flydde från som fyraåring och därefter inte haft någon relation till eller kontakt med:
”När det gäller hans förväntade situation i hemlandet konstaterar migrationsdomstolen att han saknar socialt nätverk och familjenätverk i Afghanistan.
Det kan vidare konstateras att han helt saknar erfarenhet av att leva som vuxen i Afghanistan. Domstolen anser därför att det föreligger en risk att han kan komma att hamna i en socialt utsatt situation vid ett återvändande. Till detta kommer att det allmänna säkerhetsläget i Afghanistan är besvärligt.
Det finns emellertid inga formella eller praktiska hinder som begränsar Fahim Hussainis möjligheter till arbete, bostad och försörjning i egenskap av vuxen man.
Dessa omständigheter talar enligt domstolens mening för bedömningen att han vid ett återvändande till Afghanistan kommer att kunna etablera sig och ha en rimlig möjlighet till försörjning.
Bakom domen står en rådman och tre nämndemän. De ifrågasätter inte Fahims ålder eller andra bärande uppgifter i berättelsen, men är eniga i att han inte kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av utlänningslagen (5 kap. 6 §). Och en utvisning står inte i strid med något konventionsåtagande, anser rätten som menar att Fahim inte löper någon ”generell risk för förföljelse” för att han är hazar.
Formuleringen har stöd i Europadomstolen, men Fahim har svårt att förstå att det är så här svensk lag tillämpas. Dels för att Afghanistan är ett helt främmande land för honom, dels för att han fruktar för sitt liv just för att han är hazar.
– Jag har ingenting i Afghanistan. Ingenting, säger han.
KAPITEL 11 – GYMNASIELAGEN
Hösten 2018, Stockholm, Sverige
Sommaren 2018 röstade Sveriges riksdag om gymnasielagen.
Utlänningar som ansökt om uppehållstillstånd före 24 november 2015 och som studerar skulle beviljas tillfälligt uppehållstillstånd för att gå klart gymnasiet.
Fahim Hussaini är klar med första terminen på gymnasiet och hans dröm är att i framtiden öppna en egen restaurang. Enligt Arbetsförmedlingen är kock och kallskänka så kallade bristyrken i Sverige. Efter migrationsdomstolens utvisningsbeslut anmälde Fahim ett verkställighetshinder utifrån den nya gymnasielagen. Detta för att åtminstone få gå klart utbildningen.
Men Migrationsverket har avslagit anmälan.
Anledningen?
Fahim registrerades 29 november, fem dagar för sent den kaotiska hösten 2015. Och registreringsdatumet är avgörande.
– Men jag kom till Sverige tio dagar tidigare, säger Fahim upprört. Jag bad om att få söka asyl, men de tog inte emot mig förrän när det fanns tid i Stockholm.
Fahim hävdar att han fick uppge namn, ålder och var han kom ifrån vid Malmö centralstation, men var dessa anteckningar är idag vet han inte. Han önskar att att de kommer fram då det skulle åtminstone visa att han kom till Sverige ett par dagar före 24/11 2015.
Och det är du helt säker på?
– Ja, säger Fahim Hussaini.
KAPITEL 12 – DEN SISTA FLYKTEN?
December 2018, Stockholm, Sverige
Sportkepsen är grön, jeansen blå och skorna från ett känt idrottsmärke. Fahim Hussaini har acklimatiserat sig väl i Sverige, har ett ordnat boende, många vänner och trivs i skolan. Men Afghanistans ambassad i Stockholm har erkänt Fahim som afghansk medborgare och dit ska han nu utvisas. 12 december avslog migrationsdomstolen senaste anmälan om verksställighetshinder.
Fahims situation är inte unik. En stor del av de över 23 000 ensamkommande afghanska ungdomarna som sökte asyl i Sverige under 2015 är hazarer. Ett par tusen har redan utvisats till ett land de knappt har varit i och som Utrikesdepartementet för närvarande avråder att överhuvudtaget resa till med anledning av säkerhetsläget.
Länder som Frankrike och Finland har stoppat utvisningar till Afghanistan, men inte Sverige.
Omkring 9 000 personer berörs av gymnasielagen och får stanna i Sverige för att slutföra studierna, men inte Fahim Hussaini.
Han ser sina livsvillkor i Afghanistan som orimliga och dyker det inte upp en annan utväg tvingas han att fly igen. Leva som papperslös i Sverige? Åka till Frankrike som en del kompisar gjort i ren desperation? Alternativen är få och dåliga.
– Det känns likadant idag som när polisen tog mig i Iran, säger Fahim och håller fram händerna i en gest att de fortfarande är bundna.
Innan vi avslutar intervjun frågar jag hur det är att inte kunna relatera till ett hem, att aldrig ha fått slå sig till ro någonstans?
– Jag vet inte, säger Fahim. Jag har flytt i hela mitt liv och ändå har jag inte gjort något fel.