Terapi räddade kvar Takida

Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2009-10-03

Häng med succégruppen på releasefest i hembygden – och på en konfliktfylld resa bakåt i tiden

ÅNGE/TORPSHAMMAR. Skivbolaget kallar dem Sveriges största band efter Kent. Förra skivan har sålt platina och ingen annan artist har hörts mer på radion det senaste året. Men succéhistorien om Takida höll på att krascha redan innan den lyft. Nöjesbladet reste till Ånge och träffade ett rockband som tvingades gå i gruppterapi för att inte lägga av. – Jag var ett sånt jävla kontrollfreak. Jag kunde ringa upp och hota de andra med stryk, säger sångaren Robban Pettersson.

Det sägs att det spökar på Torpshammars herrgård. I kväll har det drygt hundra år gamla träpalatset annat finfrämmande.

På herrgårdens västra flank står ett lätt malplacerat fordon som avslöjar besöket. En nightliner med mörka rock ’n’ roll-rutor har hämtat skivbolagsfolk, producenter och managers från Stockholm. 40 mil rakt upp i Norrlands inland för en försenad releasefest.

Allt för fem killar från den anspråkslösa järnvägsknuten Ånge.

För bara ett par år sedan hade Takida förmodligen haft svårt att locka upp några av den svenska musikbranschens största namn för att festa i Medelpad en tisdagskväll. Nu, med närmare 150 000 sålda skivor bakom sig, trängs däremot bland andra Universals vd Per Sundin och managern Per Kviman med medlemmarnas syskon och bekanta. Bland svärföräldrar, mammor och pappor.

– Det känns skitroligt och ett bevis på uppskattning från deras sida att de kommer upp hit. Men det klart de hellre sitter i en buss och dricker bärs än är på kontoret. Och vi har ju varit hos dem några gånger, säger sångaren Robban Pettersson och skrattar.

Utanför är det bara Ljungans strömmande vatten som stör det totala lugnet.

”Störst i Sverige”

Kontrasten är uppenbar när Universalbossen Per Sundin avslutar festens trerättersmiddag med att hålla tal till Takida. Och dela ut platinaskivor till bandet.

– Det kanske är svårt för alla här som känner grabbarna i Takida att inse hur stora de har blivit. Men bara så att alla förstår, just nu är Takida Sveriges största rockband. Det finns bara ett band som är större och det är Kent. Efter det finns det ingen som säljer mer skivor än vad Takida gör. Och de är från den här regionen, det är helt fantastiskt, säger han.

Kanske är det heller inte många andra band som skulle komma på tanken att bussa sitt branschteam till hemorten. Men få band har också förknippats så intensivt med sin hemort som Takida. Medan andra artister på frammarsch gärna byter småstaden mot Stockholm eller Göteborg valde Takida att göra tvärt om. Basen är och förblir Ånge.

Här har medlemmarna skaffat sig ett ”head quarter” där det mesta kring Takida har sköts av dem själva. Allt ifrån repande till att fram till för två veckor sedan lagerföra och ta hand om all försäljning av bandets t-shirts.

Kölista på macken

Några timmar före releasefesten följer Nöjesbladet med bandet genom Ånge. Vi passerar Shellmacken som sedan starten sålt tusentals av bandets skivor och demos, helt för egen maskin. Nästan lika många som Ånge har invånare. Inför det senaste albumet tvingades de hugade spekulanterna till och sätta upp sig på en kölista. Efterfrågan var helt enkelt större än den kommande leveransen.

Ortsbornas stolthet över framgångarna går inte att ta miste på. På fiket vid Konsum, Ånges mest centrala samlingspunkt, får medlemmarna snabbt sällskap av bekanta som vill växla några ord med killarna.

Robban fastnar vid Bosse. Nyligen stack han ut hakan när han inför TV4:s kameror konstaterade att Takida var bättre än Beatles. Nu har han fått en del ilskna brev, bland annat från en intern.

– Jag förstod ju att han skulle få så mycket skit för det där. Jag sa direkt: ”Men du fattar väl att de filmar. Hur fan kan du jämföra oss med Beatles”.

Sångaren skrattar.

Takidas framgångar har inte bara satt Ånge på kartan. De har också fått ännu mer fart på traktens musikscen där bland andra hårdrocksbandet Corroded har klivit fram som nästa riksangelägenhet.

Skänkte instrument

Nu vill Takida säkra återväxten ännu mer. Nyligen skänkte bandet instrument för att återuppliva den lokal Ångeband fram till för sex år sedan har kunnat repa i.

– Tycker man att livet är helt åt helvete så kan man faktiskt dela den bördan med ett gäng likasinnade dårar som man kan spela musik tillsammans med, säger Robban.

För Takida var det egentligen inte så det började. Det var så det höll på att sluta.

Flera år av slit hade börjat ge resultat. Den tidiga karriärens kaosspelningar blev välarrangerade gig. ”Curly Sue” höll på att explodera på listorna och rockdrömmen luktade mer vardag än fantasi.

Men det som en gång var Ångebandets starkaste vapen höll på att fälla det lika effektivt. Att sälja sina egna t-shirts. Att spela in, sälja skivor, rusta upp sin egen turnébuss.

Att ha fullständig kontroll över sin karriär.

”Jag gjorde folk illa”

För Robban som alltid varit den tagit på sig mest av det praktiska kring bandet blev pressen för stor. Frustrationen lät han gå ut över de andra i bandet.

Till slut tvingades Takida gå i gruppterapi.

– Det var mig det hängde på, mest. Att vi tog beslutet att gå i terapi berodde på att jag hade så jävla svårt att vara i grupp. Jag gjorde folk illa med mitt humör. Jag kände mest ”varför ska jag göra allt” fast det var jag som ville göra allt. Jag var ett sånt jävla kontrollfreak att jag inte kunde släppa någonting egentligen.

Gruppterapin blev inte bara en nyttig ventil för medlemmarna. Den var en absolut nödvändighet.

– Vi var tvungna annars hade vi inte haft något band. Vi kände nu är det fan nog, nu lägger vi av med det här. Motivationen fanns inte. Jag kunde ringa upp och hota folk med stryk. Jag och Pålle har varit i luven på varandra, men annars har det inte varit något rent fysiskt, säger Robban allvarligt.

– Det var väldigt illa har jag fattat i efterhand. Det har varit många hårda ord. Vi är så olika. Jag gillar konflikter och att använda språket medan de andra är tvärtom. De tycker att allt ska vara skoj hela tiden.

Terapin blev ett plank

Robban hamnade i fokus för problemen, åtminstone till en början. Terapin blev som ett plank där alla kunde säga vad de tyckte. Ansikte mot ansikte och inte bakom ryggen på varandra.

– Jag tyckte det var skitjobbigt. Vi fick köra koncentrerat mot mig: ”Det här måste du skärpa dig med”. Men jag kan sakna att ha sådana där samtal regelbundet, speciellt när vi inte turnerar så friskt, säger sångaren.

På Torpshammars herrgård har gästerna lämnat middagens tjälknölar, picklade kantareller och frusna lingon för att festa vidare.

Mattias Larsson har just chockat skivbolaget med något de inte är vana vid att höra från sina artister. När andra bands medlemmar flyr från varandra gör Takida numera tvärt om.

– Efter terapin har vi kommit en nivå längre. Vi är inte bara polare som lirar ihop utan kan kasta djupa grejer på varandra också. Vi drog faktiskt iväg en vecka till Turkiet tillsammans.

”Skriv inte det”

Gitarristen skrattar till.

– Men skriv inte det, folk kommer ju tro att vi är galna.

Följ ämnen i artikeln