Finländare tar farväl inför separationen

Finländare tar farväl av varandra som då man separerade Nord- och Sydkorea.

Under de senaste veckorna har jag umgåtts med 5 vuxna och 2 barn.

Om jag sätter mig i bilen och kör 2 mil västerut kommer jag att stannas av polisen eller militären.

De frågar vad jag har för ärende till grannkommunen och just nu har jag ingen giltig orsak. Jag får inte lämna Nyland.

För tre veckor sen pendlade jag varje vecka till jobbet i Stockholm. Jag skulle just åka till Lappland och skida med familjen och under påsken var jag på väg till Österrike med några vänner för att sjunga och dansa på after-skin. Jag träffade dagligen en massa människor via jobbet och på fritiden. Sen ändrades allt.

Janne Grönroos är fast i Finland.

Jag sitter alltså fast i Nyland, landskapet som sträcker sig från Hangö i väst till Lovisa i öst. Här bor en tredjedel av Finlands befolkning och nästan två tredjedelar av landets coronasmittade. 

På onsdag kväll meddelade regeringen att de ämnar isolera Nyland i 3 veckor, med start på fredagen.

Vi har redan levt med stängda landsgränser, skolor och förbud mot folksamlingar på mer än 10 personer. Att bli isolerad från resten av Finland var också ett väntat besked. Men även om man har en aning om vad som komma skall har man svårt att föreställa sig det innan det händer. 

I tidningen kan man läsa om nära och kära som samlas på en bensinmack vid landskapsgränsen för att ta ett sista farväl innan vägkontrollerna läggs upp och isoleringen inleds.

Pojkvännen som åker till grannkommunen för att spendera en sista natt med sin tjej innan de skiljs åt.

En mamma föder sitt första barn i helgen men nyblivna morföräldrarna kan inte resa till henne för att hälsa på.

Sonen som hittills hjälpt sina föräldrar med att handla blir fast på fel sida.

Kennelägaren som sitter med en kull hundvalpar som väntar på sina ägare som inte hann över gränsen och någon som väntar i en tom lägenhet på flyttlasset som skulle köras ner i helgen, men som nu sitter fast utanför Nyland.

Historierna är många, en del mer hjärtskärande än andra.

Finländare älskar regler och önskar att man gör dem tydliga.

Ett praktexempel på ”Regel-Finland” var taxichauffören som för några år sedan ville köra med sin cabriolet. 

I reglerna står det att man måste ha taxiskylten på taket, och eftersom hans bil inte hade ett tak så fick han inte använda den som taxi.

Regler gör oss trygga. 

Rekommendationer och uppmaningar gör oss konfunderade. 

Får jag eller får jag inte? Säg bara hur ni vill ha det, så anpassar vi oss till det. 

Vi litar på våra myndigheter och tror att reglerna är till för vårt bästa.

Men nu prövas även vår tro. 

Jag inser att jag bor i den finska motsvarigheten till Lombardiet. 

Jag har hört historierna från sjukhuset där, hur läkare jämför det med en krigszon. 

Så nu sitter jag här och läser nyheter från Italien för att försöka förutspå min egen framtid. 

När blir idrottshuset ett fältsjukhus? 

När blir lokala ishallen ett bårhus?  

Klockan tickar, men jag vet inte mot vad.